Föräldraskapandet

Vi älskar dem så mycket! På många sätt är de vårt allt. Det är därför det tar emot när vi uppfattar att de är i fara, att de tar för stora risker. När de har klättrat högt upp i ett träd eller sprungit utom synhåll i skogen eller när de hänger upp och ner i en klätterställning på lekplatsen. Vi känner hur oron skär igenom oss. Hur vi bara vill säga till dem att komma ner, sätta sig ner, ta det lugnt.

Men vi måste lära oss att leva med vår oro. Alltför många gånger så begränsar den oss, begränsar den våra barn för mycket. För deras uppgift är ju att leka och att genom leken med alla dess risker lära känna sig själva, sina förmågor och gränser och sin omgivning. Och de måste få misslyckas i detta. De måste få ramla och slå sig. För det är i den riskfyllda leken som de bygger sina sociala, känslomässiga och fysiska förmågor. Genom att utsätta sig för risker lär de sig att hantera dem och övervinna sina rädslor. Låter vi våra barn leka fritt behöver vi heller sällan pusha dem till att ta fler risker, utan de kommer själva söka sig till de utmaningar som de är redo för.

Allt detta är en viktig del av våra barns barndom. Därför behöver vi lära oss att tygla vår oro. För att oron inte ska ta ifrån dem deras barndom. Oro är ju nämligen inget som bara försvinner, något som vi kan tänka bort. Snarare tvärt om. Den blir värre om vi låter den härja fritt inom oss. Därför måste vi omfamna den. Vi måste se den som ett tecken på att vår barn gör det de ska.

Så nästa gång våra barn är så där högt upp i ett träd eller hoppar mellan stenar eller springer varv på varv på varv lite för nära kanten på bokhyllan, så behöver vi stanna upp med vår oro. Känna att den finns där och att den vill sätta upp begränsningar. Sedan måste vi se hur kul våra barn har, se deras totala eufori eller oerhörda fokus. Detta är inte möjligt utan risk. Så låter vi oron vara där i magen, låter den vara ett tecken på att vi är närvarande föräldrar till barn som får vara barn.

Vi är deras allt. Vi ger dem våra hjärtan. Kärlek. Omsorg. Skratt. Ett tröstande famn. Vi somnar tillsammans och de blir vårt allt.

Det går snabbt och sedan händer det. De börjar krypa. Förskolan kommer annalkande. De får egna vänner och börjar skolan. De sover borta. Åker på klassresor och cuper. Allt det där stora som hör barndomen till. Att bryta sig fri. Fri från oss.

Det är skrämmande men vi vet att det måste ske. De måste få bli fria från vår direkta omsorg, de måste få välja själva. Och det är skitläskigt! Fredrik Backman skriver fint om sin rädsla för detta i boken Saker min son behöver veta om världen. Han skriver om hur han vill att hans son ska gilla fotboll för att det är hans hemmaplan och han skriver om hur läskigt det är om sonen inte skulle välja detta.

”Jag är bara rädd att jag inte ska förstå det. Förstår du? Jag vill bara inte vara den där farsan som de andra ungarna skakar huvudet åt. Vara den som inte passar in bland de andra föräldrarna. Någon du skäms för. Den som inte förstår det du älskar. […] För jag är inte rädd för att säga att jag älskar dig. Jag är bara så in i helvetet rädd för det andra. Rädd för dagen när jag förlorar min plats i ditt liv. Du måste inte gilla fotboll. Jag försöker bara säga att jag oroar mig väldigt mycket för hur det blir om du inte gör det. Att jag är skiträdd för utanförskapet. Mitt.”

För fotbollen är ju inte hela världen. Men det är våra barn. Att helt plötsligt inte få dela allt med de är skrämmande. Det är det som gör föräldraskapet på riktigt. Det är det som varje dag får oss till att jobba på relationen med våra barn. För att de ska välja oss, när de är fria att välja.

Som föräldrar behöver vi vara starka. Vi behöver vara starka mentalt och starka fysiskt. Vi behöver ha tålamod när våra barn inte orkar och kunna frammana energi när den tryter inom oss, de där regniga eftermiddagarna i november. För att barnen måste komma hem. De behöver få något att äta. Läxor behöver göras och tänderna måste borstas. För detta behöver vi orka ta striderna, inte för att vi vill utan för att det är detta som är vår uppgift, vårt jobb.

För att kunna ta hand om våra barn, behöver vi ta hand om oss själva. Detta gör vi genom att äta bra, sova, ta ansvar för våra relationer och genom träning. Det är inte alltid lätt att dra på sig löpskorna eller ta fram den där kettlebellen efter en hel dag på jobbet, en kämpig hämtning på förskolan, bråk vid matbordet och barn som aldrig vill sova. Men vi gör det inte för att det är lätt. Vi gör det för att vi måste, för att vi vill visa för oss själva att vi klarar av det och orkar göra det vi borde även fast det är jobbigt.

Den grekiska filosofen Seneca har sagt att vi behöver behandla kroppen med disciplin, för att den inte ska bli olydig mot sinnet. För det finns något med den fysiska aktiviteten som inte bara gör oss kroppsligt starkare. Den visar oss var våra gränser går och med tid och kontinuitet att dessa gränser kan flyttas på oanade sätt.

För vi blir inte bara starkare av träning, den gör oss också bättre på att gräva fram den där energin som krävs för att ta sig ut. Varje träningspass är därför inte bara ett pass som stärker konditionen eller dina muskler, det är också en träning i att alstra energi. En förmåga som vi som föräldrar behöver. Men istället för att vi tränar upp denna förmåga under energifattiga och halvstressiga förskolehämtningar så kan vi göra det själva när våra barn sover eller på en lunchrast eller direkt på morgonen.

Så, det är dags att ge sig ut i löpspåret eller på en promenad eller svinga en kettlebell, inte bara för att vi vill bli starkare och få bättre kondition, utan också av omsorg för våra barn.

Vi vill ha tålmodiga barn. Barn som är snälla men som inte blir nedtryckta av andra. Kloka och modiga barn. Vi vill nog alla ha barn som kan klara sig själva och som hittar sina egna vägar här i livet.

Samtidigt suckar vi när vi hör “jag kan själv” eller ”får jag hjälpa till”. Och hur många salamikorvar, tubsockar och lotter har vi inte köpt för barnens klassresor eller idrottslag. Hur många gånger har vi inte stått där på kvällen och packat deras saker. Vi bär deras ryggsäckar och röjer undan efter dem. För att det går snabbare eller det blir som vi vill. Och för att vi inte orkar tjata eller höra tjatet.

Men vill vi ha tålmodiga barn så måste vi visa dem tålamod. Vi måste heja på dem och se dem misslyckas. Det måste få ta tid för det är det som bygger tålamodets erfarenhet. På samma sätt behöver vi låta barnen göra saker själva om vi vill ha barn som klarar sig själva. Vi behöver låta dem bära sin ryggsäck även om det är jobbigt för dem och det tar emot inom oss. De behöver ta ansvar för sig själva och vi behöver låta dem göra det. Det kommer innebära glömda gympapåsar, missfärgade eller krympta kläder och överkokt pasta. Men det är okej, det är denna typ av misstag som bygger erfarenheten som gör att de kommer klara sig själva.

Och det kanske svåraste och viktigaste av allt. Om vi vill ha kloka barn som hittar sina egna vägar i livet så måste vi låta dem gå. Vi måste undan för undan låta dem söka sina egna vägar tills dem är redo att själva gå vilse. För vi måste faktiskt låta dem gå vilse, men vi måste också försäkra dem om att det alltid kommer finnas en trygg plats hemma hos oss om de behöver vila en stund under sitt sökande.

Gör det bara. Gör det nu. Sluta läsa och gör det bara för i morgon kan det vara för sent!

Snön smälter fortare än vad vi tror. Sommaren är kort. Det kan strax börja regna. Barnen kan vakna upp med en förkylning och det kan vi också. Så vi behöver sluta skjuta upp det vi vill göra, speciellt om vi vill göra det tillsammans med våra barn.

Vuxenlivet och föräldraskapet kommer med ansvar och med detta ansvar följer en massa måsten. Gå till jobbet, laga mat, betala räkningar, städa och tvätta. Men vi är också duktiga att hitta på måsten för oss själva. För det är ju inte så att de där dammråttorna kommer att gnaga ett hål i väggen så fort de får chansen eller att internetbanken har stängt när våra barn har somnat. När vi skapar dessa måsten för oss själva är det som att vi vill vara kvar i en bekväm vuxenvärlden, där våra barn inte vill att vi ska vara. Där finns inga pulkabackar eller blöta sandkakor. Inga sensommarbad, spontandanser, glitterpyssel eller vandringar i skenet av en fullmåne. Där finns sådant som vi kan kontrollera, men inget liv, ingen barndom.

Så sluta skrolla, sluta läs. Det är dags att göra det vi så länge har väntat på. Gör det nu!

Att ge sig ut på äventyr med sina barn har en del utmaningar. Det kommer att bli jobbigt. Det där solskenet blir till regn. Våra barn kommer klaga på att de är trötta. Skärmar är alltid mer lockande än att ge sig ut i det okända. Och så kommer den där frustrationen när något inte fungerar som det ska. Det är motståndet som talar. Det där motståndet som försöker hindra oss från att göra det vi vill, försöker hindra oss från att ge oss ut på och slutföra våra äventyr.

“Ett äventyr är att besöka en plats du aldrig har varit på, träffa någon du aldrig tidigare har mött och/eller göra något som du aldrig har gjort förut.”

Vi kommer känna motståndet inom oss. Första steget för att komma ut på äventyr är att vi bekämpar vårt eget motstånd. Att ge oss ut i regnet för att vi vet att alla kommer må bra av det. Att packa och se till att alla har med sig det de behöver, samtidigt som våra barn går runt och är negativa. Peppa och planera samtidigt.

Sedan kommer det stora motståndet. Att få med sig alla andra i familjen, få med oss barnen, ut. Det kräver både pepp och tålamod. Peppen för att motivera och tålamodet för att inte förlora den där geisten som kommer att behövas genom hela äventyret. För motståndet kommer göra allt i sin kraft, allt inom oss och inom våra barn, för att få oss att ge upp.

Men har vi väl tagit oss ut blir det lättare. För varje steg vi tar härifrån, så kommer vi att hänföras allt mer av äventyret. Vi känner hur det flödar inom oss. Plötsligt är barnen upptagna med att klättra på stenar, ställa frågor eller ge sig ut på egna småäventyr. Allt det där om TV, padda eller datorer kommer vara som bortblåst. Visst kommer motståndet fortsätta att göra motstånd, framför allt om vi fryser eller blir hungriga men då är det vårt jobb som föräldrar att lösa problemet, peppa och fortsätta framåt, fortsätta få oss att hänföras av äventyret.

För efter äventyret kommer en härlig känsla att sprida sig inom oss. En känsla av att vi åstadkommit något. Inte bara har vi besökt den där nya platsen eller gjort det där vi aldrig har gjort förut, utan vi har också bevisat för oss själva och våra barn att det där motståndet går att besegra. Och genom att besegra detta motstånd så visar vi, känner vi att något större är möjligt. Det är den känslan vi vill ge våra barn.

Anne Frank skrev i sin dagbok att “papper har mer tålamod än människor”. Och är det någonting vi föräldrar behöver så är det tålamod. Tålamod med oss själva. Tålamod med våra barn. Att därför regelbundet sätta sig med ett papper, en dagbok, hjälper dig förstå ditt barn från andra perspektiv och bli en bättre förälder.

Våra barn retar upp oss. De finner sätt att trycka på de där knapparna som inte borde tryckas på. Det är nästan så att de gör det med flit, att de vill jävlas med oss. Men det finns anledningar. De behöver vår uppmärksamhet. De är nyfikna. De är hungriga och trötta. De gör som vi gör. Att då gå upp i det de gör, låta det ta över även oss hjälper sällan. Istället behöver vi hitta anledningarna bakom det de gör, för att vi ska kunna hjälpa dem rätt. I detta kommer vi dock att göra fel. I sökandet efter anledningar till deras handlingar kommer vi ibland att eskalera konflikten istället för att dämpa den. Och ibland kommer vi bara inte orka.

Det är okej. Vi behöver alla lära. Lära känna våra barn och oss själva i relationen till våra barn. Lära känna våra beteenden. Lära hur vi bäst hjälper våra barn. Och för det behöver vi ibland stanna upp och reflektera över det vi gör.

Att skriva är att tänka. Om vi inte kan formulera våra tankar i ord så har vi nog inte tänkt färdigt. Men genom att sätta sig ner och skriva skapar vi oss ett utrymme för att tänka. Det är detta som gör våra besök i en dagbok till en så kraftfull handling. Att själv få formulera vad vi gör eller hur det som våra barn gör påverkar oss, låter oss stanna kvar i de ögonblicken och tänka tanken fullt ut. Varför gör vi det vi gör? Vad ska vi göra framöver, vad har vi lärt oss? Sedan har ju pappret det där tålamodet. Det låter oss prova våra tankar utan att döma. Det lyssnar till det vi knappt vill erkänna för oss själva. Det ger oss perspektiv, något fast att hålla i när känslorna är uppe i luften. Det ger oss utrymmet att pausa, så att vi sedan kan utföra vårt jobb. Att ge kärlek och omsorg till våra barn.

Snart är det dags! Snart kommer vabuari. Om ni inte redan har det så är det dags att skapa ett system för hur ni ska vabba, för ni kommer troligtvis behöva vara hemma ett par dagar de närmaste månaderna. Och varför inte på förhand bestämma hur ni ska fördela vabben mellan er?

Vi vet att det kommer ske. Vårt barn kommer vakna varm och hängig. Kommer inte vilja ha någon frukost. Att då, utöver Alvedonkurer, samtal till skola eller förskola och försök att få i barnet vatten och lite frukost, också försöka förhandla om vems möten eller “det här måste bara bli gjort” som är viktigast, är bara ett slöseri med allas tid och energi. Om vi istället har gjort upp detta innan så kan vi tillsammans hjälpas åt att lösa kaosmorgonen för att sedan kunna fokusera resten av dagen. Pratar vi om det innan det sker, skapar vi ett system för vabbandet, kan vi också planera för detta på jobbet i förväg så att även detta kan hanteras på ett smidigt sätt.

Här nedan följer två förslag till system för hur ansvaret för vabben kan fördelas jämnt:

Vi vabbar varannan dag Fördel: Vi får en jämn fördelning av vabbandet över tid. Nackdel: Svårare att planera jobbet i förväg.

Vi bestämmer i förväg vilka dagar som är era vabbdagar, till exempel måndag, onsdag och varannan fredag Fördel: Vi kan planera vabbandet på jobbet och vi får en jämnt fördelning av ansvaret Nackdel: Även om ansvaret är jämnt fördelat kan vabbandet bli ojämnt.

Oavsett hur vi gör, oavsett hur vi löser vabben, brukar det alltid vara enklare att sätta upp en plan innan något väl sker. Mitt i kaoset är sällan den bästa stunden för att hitta konstruktiva och, vad som känns som, rättvisa lösningar. Att därför på förhand bestämma hur vi ska lösa detta skapar mindre irritation i en stressad relation och gör att vi kan fokusera på det viktiga, att ge omsorg till ett litet barn.

Ibland är det svårt. Vi fastnar. De hoppar i sängen. Vi ber dem sluta. De springer runt i hela hemmet. Vi säger att det är dags att varva ner, försöker få dem att lugna sig. Men ju mer vi försöker desto mer uppspelta blir de. Till slut lyckas de. De har tryckt på tillräckligt många knappar för att vi ska tappa det.

Paus. Andas! Det är nu vi måste pausa. Säga till dem att du kommer stiga ut en stund för att andas och för att komma ifatt dig själv. Säg att du älskar dem. Sedan går du ut. Andas! Kom ihåg att du är en bra förälder. Om du vill så säg det till dig själv. (Jag är en bra förälder som har det svårt just nu.) Andas! Samla dig. Du vet att ingenting blir bättre av att du tappar det och blir arg. Andas!

Som vi har skrivit om så är våra barn goda på insidan, även om det inte alltid känns så. Detta gör att vi behöver ge dem en chans, ge dem den mest generösa tolkningen av situationen. Är det så att de är övertrötta eller nått ett utvecklingsstadie där de behöver testa gränser eller att det varit en ganska lugn dag idag så att de har överskottsenergi eller försöker de få vår uppmärksamhet? Vi vet egentligen svaret, vi behöver bara ge dem chansen – verkligen se varför de beter sig som de gör. För att kunna göra det så behöver vi kunna behålla lugnet. Vi behöver kunna vara på en plats där vi kan ge dem vår mest generösa tolkning.

Att vara barn (och ibland vuxen) är överväldigande. En värld som ständigt bombarderar dem med intryck. Känslor som är svåra att tolka och än svårare att sätta ord på. I allt detta behöver de oss. Vi behöver finnas där för stöd, vägledning och ibland bara en kram. Att då se sin trygga punkt bryta ihop eller tappa det, speciellt om det är på deras initiativ, är skrämmande, men det kommer att ske. Varje gång det sker behöver vi dock lära oss, försöka se det som en chans att förstå oss själva lite bättre. För vårt mål, målet med föräldraskapet måste vara att vi alltid ska kunna finnas där för våra barn.

-Men åhh… inte kyckling! Det är äckligt! -Mat är inte äckligt och du gillar detta. Förra gången sa du att det var supergott. -Men kyckling är så äckligt!

Vad barn äter eller inte äter kan ibland kännas som en hel vetenskap. Ibland äter de allt som serveras. Ibland ingenting. Ibland kan vi ha frågat förskolan om receptet, följt det till punkt och prickar, för att det ändå inte blir bra. Och ibland är vi världens bästa på att laga mat.

Det finns mängder av saker som detta beror på från att barn är extra hungriga i vissa utvecklingsperioder, att de ibland kan vara känsliga för vissa smaker och konsistenser eller att det handlar om makt, att barn vill få en ökad bestämmanderätt. Oavsett vad orsaken är så kan det bli en källa för frustration och konflikt, både för barnen och oss. Att se till att våra barn äter är ju kanske den viktigaste uppgiften vi har som förälder. Kommer då frustration och konflikt in i bilden, är det lätt att det blir en ond spiral, där det handlar mindre om maten och mer om att frustrationen skapar mer frustration.

För att minska stress, frustration och oro och istället skapa förtroende och goda relationer så har dietisten Ellyn Satter arbetat fram en ansvarsfördelning kring matvanor som föräldrar och barn kan förhålla sig till.

Ansvarsfördelning för goda matvanor Förälderns ansvar: Bestämmer vad som serveras, när det serveras och var det serveras (till exempel vid köksbordet). Barnets ansvar: Bestämmer om de vill äta av det som bjuds och hur mycket de vill äta.

Ansvarsfördelningen ger oss som föräldrar och våra barn tydliga roller kring mat och matvanor, som vi kan hålla oss till för att inte hamna i några dåliga spiraler. Det gäller bara att hålla i, hålla ut. Barnen kommer att äta när de är hungriga, men det hjälper naturligtvis att alltid ställa fram något litet vi vet att de kommer att äta.