“Du behöver ha byxor på dig, det är alldeles för kallt för shorts.”
“Ät dina grönsaker också.”
Ibland känns allt som en kamp. Vi vill en sak och våra barn vill den totala motsatsen. Allt slutar i tjat, bråk och maktkamp om vem som ska bestämma. Detta hör till. Trygga barn utmanar gränserna som är satta. Det är träning i social förmåga. Vad får de och vad får de inte göra? När ska vi reagera?
Till viss del måste vi alltså lära oss att leva med att de inte vill lyssna, lära oss att det är svårt att får de att göra som vi vill. Men det finns andra vägar vi kan gå om vi inte orkar med den ständiga kampen.
En annan väg är att vi faktiskt inte behöver lägga oss i allt som det våra barn gör. Så länge det inte är någon uppenbar risk att de eller andra skadas, så har vi ju alltid möjligheten att inte ha en åsikt om vad våra barn håller på med. För mycket av tjatet och bråken är rotade inom oss. Det är vi som tycker att våra barn ska bete sig på andra sätt och det är vi som fixar saker som redan fungerar. Det finns i vårt huvud, inte i deras. Det är vi som väljer att vända på t-shirtar som kommit in och ut. Vi kan välja annorlunda. Det är vi som väljer att ta fighten om vantarna eller grönsakerna. Vi kan välja annorlunda, för ibland kan vi bara välja att låta det vara som det är. Vi kommer lära oss något av det och det kommer även dem.
Så nästa gång vi känner den där känslan att allt bara är en kamp, att det bara är motstånd i varje sak vi ska göra tillsammans med våra barn, så behöver vi fråga oss själva om vi behöver ha en åsikt, lägga oss i, denna gång. Om svaret är nej, så låt det bara vara.
Vi kommer att misslyckas som föräldrar. Vissa dagar kommer vi vakna upp och vara sura och griniga. Vi kommer att tappa tålamodet. Och efter en stressig dag på jobbet som tagit musten ur oss så är det förståeligt. Det är okej. Att misslyckas som förälder är ett öde som vi måste leva med och lära av.
Eftersom vi alla kommer att misslyckas så är det dock viktigt att vi tar ansvar för våra egna beteenden. När den där känslan av skuld kommer, oavsett om den sköljer över oss eller bara finns där långt bak i huvudet, så behöver vi tolka denna känsla på rätt sätt. Det är vår kropps sätt att meddela oss att det finns en möjlighet att stanna upp, sluta med det vi håller på med och reparera vår relation till våra barn. Den där känslan av skuld är en känsla som ansvarsfulla föräldrar agerar på.
Vi behöver andas för att samla oss och sedan sätta oss bredvid våra barn för att reparera relationen.
Förlåt för att pappa har varit på dåligt humör. Det är inte ditt fel, utan jag har varit trött idag och har haft svårt med mitt tålamod. Jag borde inte avbrutit din lek och inte blivit så arg när du inte ville städa upp dina grejer. Nästa gång jag är så här trött ska jag påminna mig själv om att inget blir bättre för att jag blir frustrerad och att vi ska hjälpas åt att plocka. Då går det ju mycket snabbare så då kan du också leka längre innan vi ska sova.
Nästa gång vi misslyckas, tappar tålamodet, blir arga, så måste vi förstå att detta är en del av föräldraskapet. Vi kommer alla göra det. Efter vi har insett detta gör vi vad vi måste. Vi tar ansvar för vårt beteende, för det är det som föräldrar gör.
Vi kommer ihåg dagarna utan barn när vi hade det ljust och fräscht. Då vi köpte snittblommor på helgerna och tände ljus på kvällarna. När det var städat och iordningställt. Vi vill ha det så, vill vi ha tillbaka det där hemmet som vi hade.
Vi kommer få det, men inte nu. Nu har vi barn som lever tillsammans med oss och då kanske inte en vit designsoffa är det bästa valet. Då är det helt okej om det ligger en strumpa i ett hörn och leksaker på golvet. Det är okej att hallen är full med både grus och skor och att jackorna inte alltid hänger på en krok. Det är okej att de rycker ut böcker ur bokhyllan, använder soffkuddarna till att bygga fort eller glömmer packa upp en gympapåse.
Ett hem är de som bor i det och just nu bor det barn i vårt hem. Då måste hemmet också visa det. Leksakerna på golvet eller kuddfortet eller gruset i hallen är alla spår från livet de lever, ett liv fullt av lek. Inte konstigt att vi har svårt att hålla det städat när en orkan av kreativitet och energi sveper genom vårt hem och ser allt som en potentiell lek. Kom ihåg, det är deras uppgift.
Det kommer en tid för allt och denna tid är inte ljust och fräscht. Vi har pratat om intensivt föräldraskap. Ett barn-centrerat, expert-fokuserat, inkännande och arbetsintensivt föräldraskap. Ett i grunden positivt föräldraskap som har visat sig få framför allt mammor att känna press och stress, få mammor att må sämre. Men att ett intensivt föräldraskap får oss att må dåligt handlar inte enbart om att vi fokuserar på våra barn, utan snarare på att vi väljer att fokusera på våra barn samtidigt som vi inte vill justera övriga delar av vårt liv. Vi vill upprätthålla vår ljusa och fräscha livsstil och samtidigt vara närvarande föräldrar. Det går men det kommer kräva mycket av oss. Risken är också att vi varken kommer vara så närvarande föräldrar eller ha det hem vi vill.
Så nästa gång barnen har härjat runt, när vardagsrummet är kaos och hallen ser ut som ett övergivet slagfält, så fokusera på lyckan i detta. Vi har kreativa barn som leker, drar hem vänner och som har kul. Vårt hem är nu ett tydligt bevis på detta.
Ett av de största stegen ut i det okända (leap of faith) som vi som människor kan göra är att bli förälder. Vi vet inte hur det kommer bli, vem våra barn kommer bli eller ens vem vi som föräldrar kommer bli. Ändå tar så många steget, och än fler vill göra det. För föräldraskapet är så djupt mänskligt.
Genom att bli förälder, genom att varje morgon vakna och axla ansvaret för en person som är i behov av vår omsorg, blir vi fundamentalt andra människor. Visst, vi kommer troligtvis fortfarande gilla chips mer än godis, älska vissa artister eller vilja springa till jobbet. Men handling för handling, genom omsorgen till barnen, så offras delar av dem vi var, för att vi ska kunna bli dem vi är ämnade att bli. Föräldrar som älskar sina barn.
Det kan låta skrämmande. Det är skrämmande ibland. Det är okej. Vi vet inte alltid vad vi gör eller vad vi förväntas göra. Det är okej. Ibland kan vi till och med ångra oss. Det är okej, även om just det inte är möjligt. För den enda vägen som vi kan ta är framåt.
Förändringar kan vara skrämmande, men bara om vi väljer att se det som skrämmande. Det kan också vara något helt annat. För istället för att fokusera på det vi inte kan, så kan vi fokusera på utmaningen att lära oss något nytt. Istället för att fokusera på de tidiga morgnarna, gråten, trotset eller gallskriket, så kan vi se det fina, roliga och kärleksfulla.
För vägen är framåt, genom det härliga, genom det kärleksfulla. Men vi måste också gå igenom det jobbiga och skrämmande. Steg för steg, handling för handling genom utmaningen. Det är detta som gör oss till föräldrar och samtidigt detta som får oss att växa. Som får oss att bli bättre människor. Människor som pausar sina behov för att fokusera på någon annan. Som ger omsorg. Empatiska och inkännande människor, föräldrar.
Ibland är det jobbigt. Våra barn tycker att det är tråkigt, att de inte har något att göra, även om rummet är fyllt med saker. Det är okej. Det är inte farligt för dem att ha tråkigt och det är inte vår uppgift att underhålla våra barn eller få dem att ha kul.
Naturligtvis behöver vi vara lyhörda och förstående. Vi behöver se dem i sina olika känslotillstånd. Ge dem bekräftelse på att vi ser att de har tråkigt och att det är okej. Ingenting farligt har någonsin hänt när någon har tråkigt (även om det ibland kan fungera som en varningsklocka på att våra barn behöver byta miljö för att kunna göra sig av med energin som finns i kroppen). Vi ska dock inte lösa deras problem för dem. De vet mycket väl att det finns massa leksaker på rummet eller att böckerna står i bokhyllan. De vet också att de gärna får hjälpa oss med det vi håller på med. Vi behöver inte påminna dem om det utan de är fullt kapabla till lek och spring, hyss och upptåg. Om vi låter dem ha tråkigt kommer de hitta sätt att ha kul, att utmana sig själva.
Utöver att vara lyhörda behöver vi också ge våra barn trygghet. Inte som att vi ska ta bort allt som är riskfullt, allt som är kul. De måste få ta risker och misslyckas, ibland slå sig. Det är ingen fara. Vi behöver istället skapa trygga miljöer där våra barn kan växa, där de får ta risker och utvecklas. Och ibland innebär det att de måste få ha tråkigt. Det är okej att ha miljöer som är tråkiga, för ur dessa formas initiativförmåga och kreativitet. De låter barnen gå från att vara passiva mottagare av kul till aktiva skapare av egna roligheter.
Så nästa gång barnen vill att vi ska lösa deras problem med att de har tråkigt, så gör vi vårt jobb, vi bekräftar deras känsla och säger att det är okej, att de är kapabla att hitta på något roligt och att vi gärna hänger på. Det är ett föräldraskap som får våra barn att ha kul på riktigt.
Vi intalar oss att vi är oumbärliga, att de inte kommer att klara sig utan vårt bidrag. Att vi måste gå på det där mötet för att vi kommer vi att missa något viktigt. Inte för vår skulle, utan för projektets eller uppdraget eller arbetsgruppen. Vi intalar oss att det inte går att ställa in eller skjuta upp. Tror vi att vi är oersättliga, att verksamheten skulle stanna om inte vi var där? Vi visar i alla fall på alla sätt utom verbalt, för vi skulle aldrig våga säga det till oss själva, att detta, detta med jobb, är det viktigaste vi har. Men det är det inte!
Ibland kanske det också stämmer. En deadline missas och ett möte ställs in. Verksamheten stannar, en stund och sedan startar allt upp igen. Business as usual, med eller utan oss. Och för vad? För att vi inte kunde slita oss när vårt barn var sjukt eller när det var planeringsdag eller lov. För att vi tror att någon ska ta illa vid sig, att vi ska tappa ansiktet. För att vi tror att någon annan är viktigare för oss än dem, våra barn.
Till viss del har vi ju rätt, vi måste bara byta perspektiv. För vi är oumbärliga. Vi är oersättliga och de skulle inte klara sig utan oss förrän de faktiskt gör det och då är det för sent. För våra barn är vi allt. Men till dem säger vi att det att det finns viktigare saker, saker som vi bara måste göra. Naturligtvis måste vi ge dem tak över huvudet och mat på bordet. Men det är inte därför vi skuffar undan dem, vi gör det för att det är möjligt, för att det i stunden är enklare än alternativet. Bara denna gången.
En gång kanske inte är någon gång, men två gånger är definitivt en gong-gong. En gong-gong som bör få oss att tänka, byta perspektiv och fundera kring våra prioriteringar, att prioritera dem som behöver oss mest. Våra barn.
Varje dag. Vi vaknar, går upp, gör oss i ordning, ser till att barnen kommer upp, äter kanske frukost. Sedan borstar vi tänderna och vi är iväg. Detta mönster, denna repetitiva, återkommande, upprepande dag blir som en rytm som söver oss. Som får oss att känna att tiden som går så snabbt nästan står still.
Vi kommer ihåg det där svartgröna bajset som bara nyfödda bebisar har, eller alla blöjor vi bytt. Det var som igår, men det var rätt länge sedan nu. Vi minns den där första dagen på förskolan eller skolan, det var ju nästan som igår men det börjar bli rätt länge sedan nu. Eller när vi fortfarande sov ihop. Eller när julklapparna byttes från leksaker till kläder eller prylar. När vi är mitt upp i det så känns det som att allt kommer att vara för evigt. Att det nästan inte finns något slut. Men det gör det, tidigare än vi tror.
Så nästa gång vi befinner oss där, när allt bara känns som ett ekorrhjul som bara går runt, runt, runt. När det känns som att det aldrig kommer att ta slut. Då behöver vi ta ett djupt andetag, samla oss för att göra det vi ska och tänka på att inget varar för evigt. Att det som just nu känns som en evighet, kommer försvinna lika snabbt som det kom. Förhoppningsvis kan det hjälpa oss att stanna i nuet, för nuet, det är snart över.
Det började redan innan vi fick barn. Drick inte alkohol, ät inte chark eller god ost och passa dig för kaffet under graviditeten. Köpa rätt vagn och glöm inte babyskyddet när ni ska till förlossningen. Packa förlossningsväskan och gå en profylaxkurs. Sedan kommer knodden och det fortsätter. Amma, amma och amma! Ät järnberikad gröt. Ingen honung eller gröna blad. Undvik ris. Sitt bakåtvänd i bilens baksäte så länge ni bara kan. Inga skärmar innan två år. Inga alls! Sedan är högst begränsad skärmtid okej, men inte bra. Daglig aktivitet. Daglig frukt och grönt! Och det bara fortsätter.
Som föräldrar måste vi läsa på, vi måste lära. Om vi inte lär oss, om vi inte tränar på vårt föräldraskap så kommer vi troligtvis att upprepa alla de misstag som våra föräldrar gjorde. Och det vill vi inte. Att vara förälder är att vakna upp varje morgon och bli en lite bättre version av oss själva. För oss själva, men också för våra bran.
För detta har vi blivit utrustade med superkrafter som ingen tidigare föräldrageneration har fått. Vi har fått en kombination av aldrig tidigare skådad kunskap och lättillgänglighet genom våra skärmar. Allt finns där, bara en klick bort. Men detta kan stressa och det gör det. Forskare har kallat det för intensivt föräldraskap, ett föräldraskap som är barn-centrerat, expert-fokuserat, inkännande och arbetsintensivt. Ett på många sätt gott föräldraskap, men som när det slår över får framför allt mammor att känna press och stress, får mammor att må sämre.
För en god förälder är ju centrerad kring barnen och baserar beslut på den bästa tillgängliga kunskap som vi har. Inget konstigt med det. Vi behöver också vara inkännande och låta föräldraskapet ta tid. Det är ett viktigt jobb och det är vårt att utföra. Men vi talar också mycket om ansvarsfördelningen mellan oss som föräldrar och våra barn. För det är inte vårt jobb att till varje pris underhålla våra barn. Leken är deras jobb. Det är inte vårt jobb att allt det de ska göra blir perfekt (eller ibland blir gjort över huvud taget). Vårt jobb är att leda våra barn genom att känna in vart de befinner sig, sätta upp gränser för vad de får och inte får göra och skapa en trygg miljö där de kan utvecklas. Det finns så mycket som vi som föräldrar behöver bära, därför behöver vi fokusera på det vi kan kontrollera, de gränser som vi kan sätta och de miljöer som vi befinner oss i. Att fokusera på det andra, det som är utom vår kontroll blir övermäktigt, pressande och riskerar att få oss att missa det närvarande, lärande, inkännande och arbetsintensiva föräldraskapet som ger oss och våra barn en stor glädje.
Så när vi imorgon vaknar upp och ser våra barn, kanske sovandes i sängen, kanske studsandes i soffan, kanske yrvaket på väg in på toaletten, så ska våra tankar föra oss till att bli en så bra version av oss själva som vi kan. Det kräver arbete. Och träning. Vi behöver läsa och lära. Allt av omsorg till dem. Det är vårt jobb.
Ibland känns det som att vi bara säger nej. Nej, det är inte lördag. Nej, det är dags att gå och lägga sig. Nej, du har redan tittat en massa på TV. Nej, nej nej.
Även om det är tråkigt att säga nej så är det en del av vårt jobb. Det är vi som sätter gränserna för vår familj. Vi bestämmer vad barnen får och inte får göra. Men samtidigt är det också barnens jobb att utmana våra gränser. Att utforska världen och vara nyfikna. Att lära känna sig själv och sina känslor. Att protestera! För alla dessa nej skapar ju också reaktioner hos våra barn. Det är därför det känns så tråkigt att just säga nej. Det är okej!
Dr Becky Kennedy pratar om föräldrars och barns roller just på det här sättet i sin bok Good inside. Att vi som föräldrar behöver vara familjens ledare. Trygga. Ansvarstagande. Inkännande. Vi behöver skapa en trygg och säker miljö där våra barn kan utvecklas och med det följer att sätta gränser, men också se våra barn för dem de är. För barnen ska ju utforska och lära, framför allt genom leken. De behöver kladda, klättra, brottas, hoppa, springa och allt det där andra, som ibland kan kännas övermäktigt. Och de behöver protestera och visa sina känslor. Det är så de bygger sina sociala, känslomässiga och fysiska förmågor.
Nästa gång den där känslan kommer över oss. Den där känslan som säger att vi är tråkiga, att vi aldrig låter våra barn göra det de vill. Så vila i den känslan. Den är okej. Den säger dig att du gör ditt jobb.
Vi kan inte skydda våra barn från livets alla faror. Inte ens om vi försökte så skulle det vara möjligt. Farorna är alldeles för många och barn är alldeles för kreativa. På många sätt är det deras uppgift att utmana livets faror. Därför måste vi guida dem genom dessa faror. Vi måste få dem att förstå risk och övervinna rädslor, förstå sina gränser och när de ska utmanas. Annars kommer de göra det själva när vi inte är med.
Emma Adbåge skriver fint om detta i Gropen, en bok om barn som älskar att leka i en grop som lärarna på skolan hatar. Lärarna vill avskärma barnen från riskerna i gropen, för där kan de ramla och slå sig.
”En gång ramlade jag och slog mig, säger jag. Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och landade på mig istället för på tjockmattan.”
Men det hjälper inte att barnen kan och vill. Och att barnen förstår att det som är roligt, det som hela deras kroppar säger att de måste göra också är läskigt, svårt och att man ibland slår sig. För när Vibeke ramlar så förbjuds gropen. Men så hittar barnen kanten. Och när lärarna sedan ser till att både gropen och kanten försvinner. Att det bara är platt och rakt. Då hittar de nya vägar som leder dem till högen.
De kommer ramla och de kommer att slå sig. Skrapsår hör till barndomen och sommarbenen vittnar om lycka. Oavsett vad vi gör kommer de hitta nya sätt att utmana sig, att genom leken utsätta sig för risker. Det är det som är lekens uppgift. Det är det som är barndom. Så nästa gång vi känner den där rädslan i magen, rädslan som säger att vi måste skydda våra barn, så tänk på att skyddet också är en avskärmning. En avskärmning mot allt som är kul, mot leken, mot barndomen.