Det är något djupt mänskligt att springa. Steg för steg. Bara fortsätt. Framåt!
Efter att våra barn lärt sig gå så finns det knappt något stopp på dem. De springer och snabbt ska det gå. Och det borde även vi göra. Utan musik, utan distraktion. Låta oss uppslukas i rytmen av vår egen andning.
Lydia Sandgren skriver i boken Samlade verk att det finns två lärdomar från löpning: att man inte kan vara olycklig när man springer och att man alltid orkar lite till. Detta var själva löpningens essens. Och visst stämmer det. Efter att vi kommit över den första puckeln, kommit in i lunken, så kommer vi till en fas där vi bara mår bra. En fas som vi vill fortsätta att vara i. En plats för bara oss, där vi växer.
Det är också därför vi som föräldrar ska springa. För i löpningen får vi en plats bara för oss själva. En plats där vi kan må bra. En plats där vi blir bättre och bättre på det vi gör.
Fortsätter vi kommer vi till slut se att detta inte bara gäller löpning. Det kommer hända i omsorg eller lek eller skratt med våra barn. Ger vi dem så kommer de ge oss lite mera ork. För precis som att vi måste över puckeln i löpningen måste vi det i slutet av dagen vid matlagning, lek och nattning också. Men gör vi det så händer något fantastiskt. Vi kommer till en plats tillsammans med våra barn som vi inte vill lämna.
Det är så lätt att säga ja. Ja, till en AW på jobbet. Ja, till att fixa den där PPT:n inför morgondagens möte. Ja, till gårdsstädningen eller loppisen eller uppdraget att sitta i den där föreningsstyrelsen.
Men varje ja för också med sig ett nej. Antingen direkt eller indirekt. För vi har bara 24 timmar och sju dagar i veckan, och på dem timmarna ska vi fördela sömn, jobb, hushållssysslor och annat. Dessutom ska vi spendera tid med våra barn. Både sådan där tid när vi ska få iväg dem till förskolan eller skolan på morgonen, och sådan där härlig tid som att spela spel eller cykla eller bara se på en film tillsammans.
Så när vi på studs säger ja, säger vi också samtidigt nej. Nej till den där extra energin som gör morgonen till en härlig stund. Eller nej till den där filmkvällen. Därför behöver vi tänka efter, vi behöver prioritera. Och som föräldrar bör de vara högt upp på våra listor.
Vi vill alla att våra barn ska vara friska, må bar. Vi vill att de ska få en hälsosam livsstil, mer spring och lek, mindre skärmtid. Men för att de ska få det måste vi praktisera det. Vi måste ge dem den livsstil som vi vill att de ska ha genom att själva leva det.
Det är vi som ger dem vardagsmotionen. Att gå eller cykla till förskolan och fotbollsträningen. Det är vi som ser till att vi alla tar oss ut de där kalla och regniga vårdagarna, vi som ger dem utrymme att klättra i träd, släpa stora pinnar till kojbyggen och bara ströva fritt i skog och mark.
Lever vi en aktiv livsstil så kommer de också göra det. Dels genom att de hänger på oss, dels för att de formar sina beteenden utifrån oss. De ser en aktiv förälder, så de blir aktiva barn.
Så ut i löpspåret. Anmäl er tillsammans till en orienterings- eller mountainbike-klubb. Käka lördagsluncherna utomhus. För om vi rör på oss så kommer de också göra det. Om vi sedan gör det tillsammans så kommer de inte bara må bra, det kommer bli ett sätt att umgås. Något som knyter oss samman.
Blåmärken. Bulor. Kanske en utslagen tand. Sommarben fulla med skrapsår.
Det är svårt att lära om vi aldrig gör misstag och våra barns skavanker vittnar om en barndom full av liv. Om utmaningar, misstag och lärdomar. Om lek, tjo och tjim och ibland rackartyg. Så måste det få vara. De måste få ta risker, måste få slå sig. För hur ska de annars lära sig?
Lydia Sandgren skriver om detta i sin bok Samlade verk. Hon skriver att den “som inte prövat sina gränser för sin kapacitet vet inte vad hon klarar. Hon skyggar för prestationer, hålls tillbaka av tvivel och misstro”.
För det är ju när vi släpper iväg våra barn som de på riktigt lär sig. När vi tar bort stödhjulen eller släpper dem, utan flytpuffar på djupt vatten, och de börjar simma. För när vi släpper taget visar vi samtidigt att vi tror på dem, att de är redo för nästa steg, redo att prova sin gräns för att se var deras kapacitet finns. Redo att bemästra och att släppa tvivel och misstro bakom sig.
Det finns få saker som är så häftiga som att upptäcka världen tillsammans med våra barn. Och med dem finns det alltid något att upptäcka, något nytt äventyr att ge sig ut på.
Det börjar tidigt. Ett löv som fladdrar i vinden eller en myra som kryper på marken. Fascinationen är total. När våra barn är riktigt små är allt ett äventyr. Det är detta som vidgar deras vyer.
Sedan kommer en första tältnatt, att få rida på en häst eller åka rulltrappa själv. Det kan ibland vara svårt för oss att föreställa oss vad äventyret är och kan vara, att det behövs så lite. Det är därför det är så viktigt att vi låter oss hänföras av deras värld, den de vill upptäcka, och inte blir kvar i vår. För även vi vet ju att ledstänger måste glidas på och kantstenar finns där för att balanseras på.
Därefter följer fler äventyr, fler sätt att upptäcka världen. Lära sig cykla och simma, göra upp eld och tälja, eller att bråka med kompisar och lära sig interagera socialt med andra. För att våga detta måste de känna vårt stöd, att vi finns där när de faller, skär sig eller när de gjort så att kompisen blir ledsen. Att vi låter dem göra det, låter dem ta de riskerna som behöver tas för att upptäcka världen och förstå hur den fungerar.
För vi bär på en så stark instinkt. Den där känslan som säger nej, var försiktig, gör inte så. Vi vill till varje pris skydda dem, men vi vet också att när vi gör det så skyddar vi dem även från de lärdomar som de själva måste dra. Att vårt skydd också kan bli ett hinder, inte bara från det som är farligt utan ett skydd från livet.
Det är därför äventyret är både så fint och så utmanande. Vi ser dem växa, men ibland sätter vi hjärtat i halsgropen. Och så måste det vara. Det är det som gör föräldraskapet så vackert.
Ibland känns det bara orättvist. Vi gör allting rätt. Har en härlig dag i solen. Bjuder på glass, kanske en pizza till middag och har en härlig kväll. Men sedan börjar det. Hoppandet i sängen eller tjafsandet om tandborstningen, förhandlingsförsök och bråk. De börjar trycka på alla knappar för att få oss ur balans och till slut så lyckas de.
Men det är inte deras fel att vi inte lyckas hålla oss lugna. Som vi har skrivit tidigare kan vi vända på perspektiven. Kanske ser vi att våra barn har haft en kul och maxad dag som vi nu abrupt vill avsluta. Att vi tar oss rätten att försöka avsluta något som de vill ska fortsätta, en härlig dag med oss. Och de formligen skriker ju ut att låta dem fortsätta ha det härligt.
För innerst inne vet vi att våra barn är goda, att de inte bara jävlas med oss bara för att. Vi vet också att de förtjänar bättre än att vi snäser eller blir arga på dem för att de inte gör som vi vill. Att de förtjänar den mest generösa tolkningen vi kan ge dem.
Så när vi känner den där känslan av orättvisa, att det inte blev som vi hade tänkt oss, så är det ett tecken till oss att agera. Troligtvis har vi redan börjat bli på dåligt humör, så det är dags att lyfta blicken och bygga på, snarare än rasera den goda stämningen vi har haft med våra barn. Det är dags att sätta oss ner tillsammans med dem och berätta hur roligt vi har haft. Att lugnt och stilla tänka tillbaka på dagen, kanske prata om vad vi ska hitta på i morgon.
För vägen framåt är inte vår väg, utan den måste vi hitta tillsammans med dem. Och då kan vi behöva ta, vad som för oss känns som några omvägar, låta dem komma ikapp oss, innan vi tar fram den där boken och börjar den verkliga kvällsrutinen.
Ut och gå. När det är svårt att enas om vad vi ska hitta på. När det regnar. När det är varmt. När vi är trötta efter en sen filmkväll. När vi inte vet vad vi ska käka till lunch eller när vi har bråkat. Ta på er skor eller stövlar och gå ut. Gå!
Det är inte så att en promenad kommer att lösa alla våra problem, men det är få problem som blir värre av att vi bryter upp från det vi gör just nu för att gå ut och gå. För det händer något när vi kommer ut. Vi möts av väder och vind, om det så är en gassande sol eller en regnfylld snålblåst eller bara 15 grader och gråmulet. För oavsett vad kan vi inte hålla tillbaka kreativiteten och idéerna när vi kommer ut. Och än mindre våra barn, som kan gå från näst intill apatiska till att sparka kottar till varandra eller fäktas med pinnar.
För under den planlösa promenaden så släpps våra tankar loss. Vi ser saker som vi inte sett förut på gångvägar vi gått hundratals gånger. Det är som att de där låsningarna som vi hade hemma, innanför de fyra väggarna, är som bortblåsta. Att när vi rör oss framåt så får även våra tankar en framåtrörelse.
Så nästa gång vi inte vet vad vi ska göra, så tar vi på oss skorna och går ut och går. Regnar det? Då finns det stövlar, regnkläder och vattenpölar. Är det 34 grader och vindstilla så är det fantastiskt att möta trädens fukt i en lummig skog. Oavsett vad, så är det nästan aldrig ett dåligt beslut att gå ut och gå.
Ibland misslyckas vi, det är en del av föräldraskapet. Vi checkar ut, plockar upp mobilen istället för att vara med barnen. Vi prioriterar annat, oss själva eller jobbet. Åker på långa jobbresor eller bara jobbar sena kvällar. Vi kommer in i dåliga spiraler där minsta motgång, för oss längre och längre från varandra.
Sånt händer. Det är en del av livet, en del av att vara förälder. Och även om vi försöker göra allt för att det inte ska ske så kommer vi ibland att misslyckas. Det är inte frågan om, utan när.
Men nu är tiden att byta spår. Alltså nu! Nu är det dags att gå tillbaka till föräldraskapet vi vill praktisera.
För även om det är lätt att gå upp i tankar om dessa dåliga vanor, älta våra dåliga samveten, så kommer ingenting att bli bättre av det. Det som kommer att göra saker bättre, är att göra saker bättre i vår relation till våra barn. Att vi tar ansvar för våra beteenden och reparerar relationen. För det kommer inte ske av sig självt. Relationer kräver arbete och det är vi som är de vuxna, vi som behöver göra detta arbete. Det är vårt jobb.
Våren är här. Stoppa undan undanflykterna och hitta på allt det vi har drömt om, det vi har väntat på hela vintern. Cyklarna står ju där i cykelrummet. Ta en långsam promenad från förskolan eller skolan och plocka vitsippor. Tälta. Ha grillkvällar med vänner och låt barnen löpa amok alldeles för länge. Bada lite för tidigt. Vi väntar på rätt tillfälle. Men det kommer inte bara att komma av sig själv. Så gör det, gör det nu.
För vi vet inte vad som kommer i morgon. Regnet. Snuvan. Ett brutet ben. Eller ännu värre. För även om det ibland känns jobbigt – det tar emot – så är det oftast det första steget som är jobbigast. Därför är fullt tillräckligt att börja i det lilla. Så även om vi är trötta efter veckan, så ta med uteköket till hämtningen och laga middag i en glänta, eller varför inte plocka upp en pizza och cykla ner till stranden, eller ta fram sovsäckarna och sov på balkongen eller i trädgården. Poängen är att vi inte vet vad morgondagen för med sig, men vi har nuet. Så använd det. Nu!
De har så mycket för sig. De ska bygga kuddfort med alla kuddar som finns där hemma. Det är viktigt att såsen inte nuddar potatisen som absolut inte får ligga bland köttbullarna. De vill bygga legot på sitt sätt. Och smaka på allt från sand till rönnbär eller ledstängerna på bussen.
Mitt i allt detta känns det som att vårt vokabulär har reducerats till ett nej. Nej, dra inte sängkläderna genom hallen. Nej, men det spelar väl ingen roll om det kom sås på potatisen. Nej. Nej. Nej. Vi blir trötta på allt de hittar på, men framför allt blir vi trötta på oss själva och att höra alla dessa nej.
Men ibland borde vi välja en annan väg, för vad gör väl lite smutsiga lakan eller ett snett legobygge? Den romerska kejsaren och filosofen Marcus Aurelius menade just det – att vi alltid har ett val att välja annorlunda. Att vi inte alltid behöver säga nej. Han påminde sig själv om detta i sin dagbok Självbetraktelser:
“Du har alltid möjligheten att inte ha någon åsikt. Det finns inget behov av att hetsa upp sig eller oroa sin själ för saker du inte kan kontrollera. Dessa saker ber inte om att bli dömda av dig. Låt dem vara.”
För det är ju så att när vi tröttnat på vår egen röst, tröttnat på alla dessa ständiga nej till våra barns påhitt – de kommer alltid kunna hitta på nya saker och vi kommer kunna fortsätta att säga nej. Men det är inte så att de ber oss att döma dem, att säga nej. Ibland kan vi bara låta dem göra det de gör. Om inte annat, för vår egen sinnesfrids skull.