Föräldraskapandet

Vi har alla varit där. Sena kvällar. Chips till middag. Vaknat sent och försovit oss. Det var en härlig tid, en tid då vi kunde göra vad vi ville. Vi hade få åtaganden och lite ansvar.

Sedan förändrades allt. Sena kvällar blev tidiga mornar. Chipsen blev till flaskor som sedan blev till majs, ärtor eller broccoli, som sedan blev till makaroner. Vår tid är inte längre vår, den är deras. Ibland saknar vi friheten i vårt tidigare liv. Ibland vill vi ha den tillbaka, men vi vet att det livet var så mycket mindre, att vi nu har så mycket mer. Att vi gått från solitärer till en familj där vi bär varandra.

Fredrik Backman skriver fint om detta i boken Saker min son behöver veta om världen. Om att gå från att enbart bry sig om sig själv till att få en långt större och viktigare uppgift, att ge kärlek och omsorg till sina barn. Han skriver:

“När du föddes var det som om någon kolsyrade luften i mina lungor. Som om du blåste bubblor i mitt blod med ett sugrör. Hela mitt liv handlade uteslutande om mig i tjugofem år och sedan kom din mamma och sedan kom du och nu vaknar jag mitt i natten flera gånger i veckan och måste gå upp för att kontrollera att ni andas båda två innan jag kan somna om.”

Så även om vi ibland längtar tillbaka, även om vi ibland funderar på varför vi gjorde det här valet så är svaret innerst inne alltid där. För att livet är roligare med kolsyrad luft i lungorna. För att våra barn gör oss till bättre människor. För att kärleken vi öser över dem alltid kommer vara större än kärleken vi kan ge oss själva.