Föräldraskapandet

Våra barn försöker nästan alltid tala med oss. De talar med oss genom språket. Genom tystnaden. Genom skrik och gråt och trots. På alla sätt de kan försöker de tala med oss. Det vi behöver göra är att lyssna på vad de försöker säga och förstå det de menar.

Vi har pratat om att våra barn är goda. Även om det ibland känns som att de gör vissa saker för att jävlas med oss, så vet vi innerst inne att det inte är så och att de är goda på insidan. Vi vet att det där trotset är ett rop på uppmärksamhet eller hjälp med sin osäkerhet. Vi vet att även om de har blivit stora så behöver de ibland få vara små, speciellt när de översvämmas av en känslostorm. Allt detta är en del av deras vokabulär, och vi behöver förstå det när vi möter deras beteenden.

Eftersom våra barn är goda och delar av deras språk är trots, skrik eller ignorans, så behöver vi möta dem med våra mest generösa tolkningar av situationen vi befinner oss i. Om vi sväljer betet så är det kört. Vi kommer fastna i en loop där vi triggar varandra längre och längre ifrån förståelse.

Så, när vi ser, hör, känner att vårt barn försöker säga oss något, fundera på vad de försöker säga. Vilken är den mest generösa tolkningen av deras beteende? Vi behöver ge dem den chansen. Och även om vi inte alltid förstår dem rätt, även om det ibland blir fel så är detta det sättet vi lyssnar på våra barn och därmed får en möjlighet att svara dem på rätt sätt. En möjlighet att bygga vidare på vår relation.