Att få de att välja oss
Vi är deras allt. Vi ger dem våra hjärtan. Kärlek. Omsorg. Skratt. Ett tröstande famn. Vi somnar tillsammans och de blir vårt allt.
Det går snabbt och sedan händer det. De börjar krypa. Förskolan kommer annalkande. De får egna vänner och börjar skolan. De sover borta. Åker på klassresor och cuper. Allt det där stora som hör barndomen till. Att bryta sig fri. Fri från oss.
Det är skrämmande men vi vet att det måste ske. De måste få bli fria från vår direkta omsorg, de måste få välja själva. Och det är skitläskigt! Fredrik Backman skriver fint om sin rädsla för detta i boken Saker min son behöver veta om världen. Han skriver om hur han vill att hans son ska gilla fotboll för att det är hans hemmaplan och han skriver om hur läskigt det är om sonen inte skulle välja detta.
”Jag är bara rädd att jag inte ska förstå det. Förstår du? Jag vill bara inte vara den där farsan som de andra ungarna skakar huvudet åt. Vara den som inte passar in bland de andra föräldrarna. Någon du skäms för. Den som inte förstår det du älskar. […] För jag är inte rädd för att säga att jag älskar dig. Jag är bara så in i helvetet rädd för det andra. Rädd för dagen när jag förlorar min plats i ditt liv. Du måste inte gilla fotboll. Jag försöker bara säga att jag oroar mig väldigt mycket för hur det blir om du inte gör det. Att jag är skiträdd för utanförskapet. Mitt.”
För fotbollen är ju inte hela världen. Men det är våra barn. Att helt plötsligt inte få dela allt med de är skrämmande. Det är det som gör föräldraskapet på riktigt. Det är det som varje dag får oss till att jobba på relationen med våra barn. För att de ska välja oss, när de är fria att välja.