Föräldraskapandet

Vi älskar dem så mycket! På många sätt är de vårt allt. Det är därför det tar emot när vi uppfattar att de är i fara, att de tar för stora risker. När de har klättrat högt upp i ett träd eller sprungit utom synhåll i skogen eller när de hänger upp och ner i en klätterställning på lekplatsen. Vi känner hur oron skär igenom oss. Hur vi bara vill säga till dem att komma ner, sätta sig ner, ta det lugnt.

Men vi måste lära oss att leva med vår oro. Alltför många gånger så begränsar den oss, begränsar den våra barn för mycket. För deras uppgift är ju att leka och att genom leken med alla dess risker lära känna sig själva, sina förmågor och gränser och sin omgivning. Och de måste få misslyckas i detta. De måste få ramla och slå sig. För det är i den riskfyllda leken som de bygger sina sociala, känslomässiga och fysiska förmågor. Genom att utsätta sig för risker lär de sig att hantera dem och övervinna sina rädslor. Låter vi våra barn leka fritt behöver vi heller sällan pusha dem till att ta fler risker, utan de kommer själva söka sig till de utmaningar som de är redo för.

Allt detta är en viktig del av våra barns barndom. Därför behöver vi lära oss att tygla vår oro. För att oron inte ska ta ifrån dem deras barndom. Oro är ju nämligen inget som bara försvinner, något som vi kan tänka bort. Snarare tvärt om. Den blir värre om vi låter den härja fritt inom oss. Därför måste vi omfamna den. Vi måste se den som ett tecken på att vår barn gör det de ska.

Så nästa gång våra barn är så där högt upp i ett träd eller hoppar mellan stenar eller springer varv på varv på varv lite för nära kanten på bokhyllan, så behöver vi stanna upp med vår oro. Känna att den finns där och att den vill sätta upp begränsningar. Sedan måste vi se hur kul våra barn har, se deras totala eufori eller oerhörda fokus. Detta är inte möjligt utan risk. Så låter vi oron vara där i magen, låter den vara ett tecken på att vi är närvarande föräldrar till barn som får vara barn.