Föräldraskapandet

Och så var vi här igen. Snoret rinner från deras näsor. De hostar. Kanske de börjar bli lite blanka om ögonen. Har det inte redan skett i år så kommer det snart ske. Förkylningar eller influensan eller, den värsta av alla, magsjukan kommer ta ett grepp om våra barn, och kanske även oss. Vabuari är här.

Vi kommer behöva vabba, vara hemma från jobbet. Det är inte en fråga om om, utan en fråga om när. Eftersom vi vet det så behöver vi också förbereda oss. För ett tag sedan skrev vi om att skapa ett system för hur vi vabbar tillsammans med våra partners. Det är bra! Det gör att vi vet vems tur det är att vabba så vi kan fokusera på omsorg istället för att förhandla med vår partner om vem som ska vara hemma. Men vi kan också förbereda oss på jobbet. Har vi möjligheten, så planera in luft i vår kalender. Försäkringskassans statistik visar att vi i genomsnitt vabbar 2-3 dagar per person under februari, så om vabben skulle slå till skulle luft i schemat vara skönt. Om vi försöker få till en dag i veckan med luftigare planering skapar vi oss utrymmet för att slippa känna stress och press när våra barn blir sjuka.

För hur många vabbdagar är det egentligen på ett år? 10, kanske 15 dagar om dina barn är små. Annars betydligt mindre. När vi nu på förhand vet vem som vabbar och om vi planerat luft i våra scheman så kan vi väl njuta av den nya möjligheten som vabben också innebär. En möjlighet att sakta ner. En möjlighet att skrota runt hemma tillsammans med ditt barn. En möjlighet att ge kärlek till någon som behöver det.

Är det någonting som vi kan vara säkra på så är det att allting är övergående, att allt kommer ha ett slut. Så vi behöver passa på. Vi behöver njuta så länge det varar.

Det var ju nyss vi höll det där nyfödda knyttet så försiktigt. Sedan började de sitta själva och det var över.

Det var ju nyss vi bytte de där illaluktande blöjorna. Sedan kom pottan och det var över.

Det var ju nyss vi stod i vad som kändes som timmar och gungade vårt barn i lekparken. Sedan gungade de själva och det var över.

Det var ju nyss vi var på inskolningen till förskolan och tårarna rann längs med kinderna vid lämningen. Nu springer de till sina kompisar så fort de kan och det är över.

Det var ju nyss vi fick en massa teckningar och pyssel som de gjort på förskolan. Sedan kom läxorna och det var över.

Det var ju nyss som de kom in på natten och ville sova nära. Sedan ville de börja sova över hos kompisar och det var över.

Det var ju nyss som vi var på badhuset tillsammans och övade på att simma. Sedan lärde de sig simma och det var över.

Det var ju nyss vi gick med dem till skolan för första gången. Sedan ville de gå till skolan själva och det var över.

Det var ju nyss som vi tränade deras lag. Sedan ville de satsa, göra något annat och det var över.

Det var ju nyss som vi köpte alla deras kläder. Sedan ville de välja själva och det var över.

Det var ju nyss som vi alla hittade på saker under sommarloven. Sedan började de sommarjobba och det var över.

Det var ju nyss som vi skjutsade dem över allt. Sedan fick de en moped och det var över.

Det var ju nyss som vi försökte hjälpa dem lista ut vad de skulle söka till gymnasiet. Sedan tog de studenten och det var över.

Det var ju nyss som vi gick på möten och utvecklingssamtal på skolan. Sedan började de gymnasiet och det var över.

Det var ju nyss som vi hjälpte dem möblera om deras rum. Sedan fick de jobb och sedan efter en stund var det dags för dem att flytta hemifrån.

Är det något vi kan vara säkra på så är det att tiden känns som om den går långsamt när den egentligen går snabbt. Saker är övergående. Saker kommer att ta slut. Njut så länge det varar!

Vi älskar dem så mycket! På många sätt är de vårt allt. Det är därför det tar emot när vi uppfattar att de är i fara, att de tar för stora risker. När de har klättrat högt upp i ett träd eller sprungit utom synhåll i skogen eller när de hänger upp och ner i en klätterställning på lekplatsen. Vi känner hur oron skär igenom oss. Hur vi bara vill säga till dem att komma ner, sätta sig ner, ta det lugnt.

Men vi måste lära oss att leva med vår oro. Alltför många gånger så begränsar den oss, begränsar den våra barn för mycket. För deras uppgift är ju att leka och att genom leken med alla dess risker lära känna sig själva, sina förmågor och gränser och sin omgivning. Och de måste få misslyckas i detta. De måste få ramla och slå sig. För det är i den riskfyllda leken som de bygger sina sociala, känslomässiga och fysiska förmågor. Genom att utsätta sig för risker lär de sig att hantera dem och övervinna sina rädslor. Låter vi våra barn leka fritt behöver vi heller sällan pusha dem till att ta fler risker, utan de kommer själva söka sig till de utmaningar som de är redo för.

Allt detta är en viktig del av våra barns barndom. Därför behöver vi lära oss att tygla vår oro. För att oron inte ska ta ifrån dem deras barndom. Oro är ju nämligen inget som bara försvinner, något som vi kan tänka bort. Snarare tvärt om. Den blir värre om vi låter den härja fritt inom oss. Därför måste vi omfamna den. Vi måste se den som ett tecken på att vår barn gör det de ska.

Så nästa gång våra barn är så där högt upp i ett träd eller hoppar mellan stenar eller springer varv på varv på varv lite för nära kanten på bokhyllan, så behöver vi stanna upp med vår oro. Känna att den finns där och att den vill sätta upp begränsningar. Sedan måste vi se hur kul våra barn har, se deras totala eufori eller oerhörda fokus. Detta är inte möjligt utan risk. Så låter vi oron vara där i magen, låter den vara ett tecken på att vi är närvarande föräldrar till barn som får vara barn.

Vi är deras allt. Vi ger dem våra hjärtan. Kärlek. Omsorg. Skratt. Ett tröstande famn. Vi somnar tillsammans och de blir vårt allt.

Det går snabbt och sedan händer det. De börjar krypa. Förskolan kommer annalkande. De får egna vänner och börjar skolan. De sover borta. Åker på klassresor och cuper. Allt det där stora som hör barndomen till. Att bryta sig fri. Fri från oss.

Det är skrämmande men vi vet att det måste ske. De måste få bli fria från vår direkta omsorg, de måste få välja själva. Och det är skitläskigt! Fredrik Backman skriver fint om sin rädsla för detta i boken Saker min son behöver veta om världen. Han skriver om hur han vill att hans son ska gilla fotboll för att det är hans hemmaplan och han skriver om hur läskigt det är om sonen inte skulle välja detta.

”Jag är bara rädd att jag inte ska förstå det. Förstår du? Jag vill bara inte vara den där farsan som de andra ungarna skakar huvudet åt. Vara den som inte passar in bland de andra föräldrarna. Någon du skäms för. Den som inte förstår det du älskar. […] För jag är inte rädd för att säga att jag älskar dig. Jag är bara så in i helvetet rädd för det andra. Rädd för dagen när jag förlorar min plats i ditt liv. Du måste inte gilla fotboll. Jag försöker bara säga att jag oroar mig väldigt mycket för hur det blir om du inte gör det. Att jag är skiträdd för utanförskapet. Mitt.”

För fotbollen är ju inte hela världen. Men det är våra barn. Att helt plötsligt inte få dela allt med de är skrämmande. Det är det som gör föräldraskapet på riktigt. Det är det som varje dag får oss till att jobba på relationen med våra barn. För att de ska välja oss, när de är fria att välja.

Som föräldrar behöver vi vara starka. Vi behöver vara starka mentalt och starka fysiskt. Vi behöver ha tålamod när våra barn inte orkar och kunna frammana energi när den tryter inom oss, de där regniga eftermiddagarna i november. För att barnen måste komma hem. De behöver få något att äta. Läxor behöver göras och tänderna måste borstas. För detta behöver vi orka ta striderna, inte för att vi vill utan för att det är detta som är vår uppgift, vårt jobb.

För att kunna ta hand om våra barn, behöver vi ta hand om oss själva. Detta gör vi genom att äta bra, sova, ta ansvar för våra relationer och genom träning. Det är inte alltid lätt att dra på sig löpskorna eller ta fram den där kettlebellen efter en hel dag på jobbet, en kämpig hämtning på förskolan, bråk vid matbordet och barn som aldrig vill sova. Men vi gör det inte för att det är lätt. Vi gör det för att vi måste, för att vi vill visa för oss själva att vi klarar av det och orkar göra det vi borde även fast det är jobbigt.

Den grekiska filosofen Seneca har sagt att vi behöver behandla kroppen med disciplin, för att den inte ska bli olydig mot sinnet. För det finns något med den fysiska aktiviteten som inte bara gör oss kroppsligt starkare. Den visar oss var våra gränser går och med tid och kontinuitet att dessa gränser kan flyttas på oanade sätt.

För vi blir inte bara starkare av träning, den gör oss också bättre på att gräva fram den där energin som krävs för att ta sig ut. Varje träningspass är därför inte bara ett pass som stärker konditionen eller dina muskler, det är också en träning i att alstra energi. En förmåga som vi som föräldrar behöver. Men istället för att vi tränar upp denna förmåga under energifattiga och halvstressiga förskolehämtningar så kan vi göra det själva när våra barn sover eller på en lunchrast eller direkt på morgonen.

Så, det är dags att ge sig ut i löpspåret eller på en promenad eller svinga en kettlebell, inte bara för att vi vill bli starkare och få bättre kondition, utan också av omsorg för våra barn.

Vi vill ha tålmodiga barn. Barn som är snälla men som inte blir nedtryckta av andra. Kloka och modiga barn. Vi vill nog alla ha barn som kan klara sig själva och som hittar sina egna vägar här i livet.

Samtidigt suckar vi när vi hör “jag kan själv” eller ”får jag hjälpa till”. Och hur många salamikorvar, tubsockar och lotter har vi inte köpt för barnens klassresor eller idrottslag. Hur många gånger har vi inte stått där på kvällen och packat deras saker. Vi bär deras ryggsäckar och röjer undan efter dem. För att det går snabbare eller det blir som vi vill. Och för att vi inte orkar tjata eller höra tjatet.

Men vill vi ha tålmodiga barn så måste vi visa dem tålamod. Vi måste heja på dem och se dem misslyckas. Det måste få ta tid för det är det som bygger tålamodets erfarenhet. På samma sätt behöver vi låta barnen göra saker själva om vi vill ha barn som klarar sig själva. Vi behöver låta dem bära sin ryggsäck även om det är jobbigt för dem och det tar emot inom oss. De behöver ta ansvar för sig själva och vi behöver låta dem göra det. Det kommer innebära glömda gympapåsar, missfärgade eller krympta kläder och överkokt pasta. Men det är okej, det är denna typ av misstag som bygger erfarenheten som gör att de kommer klara sig själva.

Och det kanske svåraste och viktigaste av allt. Om vi vill ha kloka barn som hittar sina egna vägar i livet så måste vi låta dem gå. Vi måste undan för undan låta dem söka sina egna vägar tills dem är redo att själva gå vilse. För vi måste faktiskt låta dem gå vilse, men vi måste också försäkra dem om att det alltid kommer finnas en trygg plats hemma hos oss om de behöver vila en stund under sitt sökande.

Gör det bara. Gör det nu. Sluta läsa och gör det bara för i morgon kan det vara för sent!

Snön smälter fortare än vad vi tror. Sommaren är kort. Det kan strax börja regna. Barnen kan vakna upp med en förkylning och det kan vi också. Så vi behöver sluta skjuta upp det vi vill göra, speciellt om vi vill göra det tillsammans med våra barn.

Vuxenlivet och föräldraskapet kommer med ansvar och med detta ansvar följer en massa måsten. Gå till jobbet, laga mat, betala räkningar, städa och tvätta. Men vi är också duktiga att hitta på måsten för oss själva. För det är ju inte så att de där dammråttorna kommer att gnaga ett hål i väggen så fort de får chansen eller att internetbanken har stängt när våra barn har somnat. När vi skapar dessa måsten för oss själva är det som att vi vill vara kvar i en bekväm vuxenvärlden, där våra barn inte vill att vi ska vara. Där finns inga pulkabackar eller blöta sandkakor. Inga sensommarbad, spontandanser, glitterpyssel eller vandringar i skenet av en fullmåne. Där finns sådant som vi kan kontrollera, men inget liv, ingen barndom.

Så sluta skrolla, sluta läs. Det är dags att göra det vi så länge har väntat på. Gör det nu!

Att ge sig ut på äventyr med sina barn har en del utmaningar. Det kommer att bli jobbigt. Det där solskenet blir till regn. Våra barn kommer klaga på att de är trötta. Skärmar är alltid mer lockande än att ge sig ut i det okända. Och så kommer den där frustrationen när något inte fungerar som det ska. Det är motståndet som talar. Det där motståndet som försöker hindra oss från att göra det vi vill, försöker hindra oss från att ge oss ut på och slutföra våra äventyr.

“Ett äventyr är att besöka en plats du aldrig har varit på, träffa någon du aldrig tidigare har mött och/eller göra något som du aldrig har gjort förut.”

Vi kommer känna motståndet inom oss. Första steget för att komma ut på äventyr är att vi bekämpar vårt eget motstånd. Att ge oss ut i regnet för att vi vet att alla kommer må bra av det. Att packa och se till att alla har med sig det de behöver, samtidigt som våra barn går runt och är negativa. Peppa och planera samtidigt.

Sedan kommer det stora motståndet. Att få med sig alla andra i familjen, få med oss barnen, ut. Det kräver både pepp och tålamod. Peppen för att motivera och tålamodet för att inte förlora den där geisten som kommer att behövas genom hela äventyret. För motståndet kommer göra allt i sin kraft, allt inom oss och inom våra barn, för att få oss att ge upp.

Men har vi väl tagit oss ut blir det lättare. För varje steg vi tar härifrån, så kommer vi att hänföras allt mer av äventyret. Vi känner hur det flödar inom oss. Plötsligt är barnen upptagna med att klättra på stenar, ställa frågor eller ge sig ut på egna småäventyr. Allt det där om TV, padda eller datorer kommer vara som bortblåst. Visst kommer motståndet fortsätta att göra motstånd, framför allt om vi fryser eller blir hungriga men då är det vårt jobb som föräldrar att lösa problemet, peppa och fortsätta framåt, fortsätta få oss att hänföras av äventyret.

För efter äventyret kommer en härlig känsla att sprida sig inom oss. En känsla av att vi åstadkommit något. Inte bara har vi besökt den där nya platsen eller gjort det där vi aldrig har gjort förut, utan vi har också bevisat för oss själva och våra barn att det där motståndet går att besegra. Och genom att besegra detta motstånd så visar vi, känner vi att något större är möjligt. Det är den känslan vi vill ge våra barn.

Anne Frank skrev i sin dagbok att “papper har mer tålamod än människor”. Och är det någonting vi föräldrar behöver så är det tålamod. Tålamod med oss själva. Tålamod med våra barn. Att därför regelbundet sätta sig med ett papper, en dagbok, hjälper dig förstå ditt barn från andra perspektiv och bli en bättre förälder.

Våra barn retar upp oss. De finner sätt att trycka på de där knapparna som inte borde tryckas på. Det är nästan så att de gör det med flit, att de vill jävlas med oss. Men det finns anledningar. De behöver vår uppmärksamhet. De är nyfikna. De är hungriga och trötta. De gör som vi gör. Att då gå upp i det de gör, låta det ta över även oss hjälper sällan. Istället behöver vi hitta anledningarna bakom det de gör, för att vi ska kunna hjälpa dem rätt. I detta kommer vi dock att göra fel. I sökandet efter anledningar till deras handlingar kommer vi ibland att eskalera konflikten istället för att dämpa den. Och ibland kommer vi bara inte orka.

Det är okej. Vi behöver alla lära. Lära känna våra barn och oss själva i relationen till våra barn. Lära känna våra beteenden. Lära hur vi bäst hjälper våra barn. Och för det behöver vi ibland stanna upp och reflektera över det vi gör.

Att skriva är att tänka. Om vi inte kan formulera våra tankar i ord så har vi nog inte tänkt färdigt. Men genom att sätta sig ner och skriva skapar vi oss ett utrymme för att tänka. Det är detta som gör våra besök i en dagbok till en så kraftfull handling. Att själv få formulera vad vi gör eller hur det som våra barn gör påverkar oss, låter oss stanna kvar i de ögonblicken och tänka tanken fullt ut. Varför gör vi det vi gör? Vad ska vi göra framöver, vad har vi lärt oss? Sedan har ju pappret det där tålamodet. Det låter oss prova våra tankar utan att döma. Det lyssnar till det vi knappt vill erkänna för oss själva. Det ger oss perspektiv, något fast att hålla i när känslorna är uppe i luften. Det ger oss utrymmet att pausa, så att vi sedan kan utföra vårt jobb. Att ge kärlek och omsorg till våra barn.

Snart är det dags! Snart kommer vabuari. Om ni inte redan har det så är det dags att skapa ett system för hur ni ska vabba, för ni kommer troligtvis behöva vara hemma ett par dagar de närmaste månaderna. Och varför inte på förhand bestämma hur ni ska fördela vabben mellan er?

Vi vet att det kommer ske. Vårt barn kommer vakna varm och hängig. Kommer inte vilja ha någon frukost. Att då, utöver Alvedonkurer, samtal till skola eller förskola och försök att få i barnet vatten och lite frukost, också försöka förhandla om vems möten eller “det här måste bara bli gjort” som är viktigast, är bara ett slöseri med allas tid och energi. Om vi istället har gjort upp detta innan så kan vi tillsammans hjälpas åt att lösa kaosmorgonen för att sedan kunna fokusera resten av dagen. Pratar vi om det innan det sker, skapar vi ett system för vabbandet, kan vi också planera för detta på jobbet i förväg så att även detta kan hanteras på ett smidigt sätt.

Här nedan följer två förslag till system för hur ansvaret för vabben kan fördelas jämnt:

Vi vabbar varannan dag Fördel: Vi får en jämn fördelning av vabbandet över tid. Nackdel: Svårare att planera jobbet i förväg.

Vi bestämmer i förväg vilka dagar som är era vabbdagar, till exempel måndag, onsdag och varannan fredag Fördel: Vi kan planera vabbandet på jobbet och vi får en jämnt fördelning av ansvaret Nackdel: Även om ansvaret är jämnt fördelat kan vabbandet bli ojämnt.

Oavsett hur vi gör, oavsett hur vi löser vabben, brukar det alltid vara enklare att sätta upp en plan innan något väl sker. Mitt i kaoset är sällan den bästa stunden för att hitta konstruktiva och, vad som känns som, rättvisa lösningar. Att därför på förhand bestämma hur vi ska lösa detta skapar mindre irritation i en stressad relation och gör att vi kan fokusera på det viktiga, att ge omsorg till ett litet barn.