Föräldraskapandet

Ibland är det svårt. Vi fastnar. De hoppar i sängen. Vi ber dem sluta. De springer runt i hela hemmet. Vi säger att det är dags att varva ner, försöker få dem att lugna sig. Men ju mer vi försöker desto mer uppspelta blir de. Till slut lyckas de. De har tryckt på tillräckligt många knappar för att vi ska tappa det.

Paus. Andas! Det är nu vi måste pausa. Säga till dem att du kommer stiga ut en stund för att andas och för att komma ifatt dig själv. Säg att du älskar dem. Sedan går du ut. Andas! Kom ihåg att du är en bra förälder. Om du vill så säg det till dig själv. (Jag är en bra förälder som har det svårt just nu.) Andas! Samla dig. Du vet att ingenting blir bättre av att du tappar det och blir arg. Andas!

Som vi har skrivit om så är våra barn goda på insidan, även om det inte alltid känns så. Detta gör att vi behöver ge dem en chans, ge dem den mest generösa tolkningen av situationen. Är det så att de är övertrötta eller nått ett utvecklingsstadie där de behöver testa gränser eller att det varit en ganska lugn dag idag så att de har överskottsenergi eller försöker de få vår uppmärksamhet? Vi vet egentligen svaret, vi behöver bara ge dem chansen – verkligen se varför de beter sig som de gör. För att kunna göra det så behöver vi kunna behålla lugnet. Vi behöver kunna vara på en plats där vi kan ge dem vår mest generösa tolkning.

Att vara barn (och ibland vuxen) är överväldigande. En värld som ständigt bombarderar dem med intryck. Känslor som är svåra att tolka och än svårare att sätta ord på. I allt detta behöver de oss. Vi behöver finnas där för stöd, vägledning och ibland bara en kram. Att då se sin trygga punkt bryta ihop eller tappa det, speciellt om det är på deras initiativ, är skrämmande, men det kommer att ske. Varje gång det sker behöver vi dock lära oss, försöka se det som en chans att förstå oss själva lite bättre. För vårt mål, målet med föräldraskapet måste vara att vi alltid ska kunna finnas där för våra barn.

-Men åhh… inte kyckling! Det är äckligt! -Mat är inte äckligt och du gillar detta. Förra gången sa du att det var supergott. -Men kyckling är så äckligt!

Vad barn äter eller inte äter kan ibland kännas som en hel vetenskap. Ibland äter de allt som serveras. Ibland ingenting. Ibland kan vi ha frågat förskolan om receptet, följt det till punkt och prickar, för att det ändå inte blir bra. Och ibland är vi världens bästa på att laga mat.

Det finns mängder av saker som detta beror på från att barn är extra hungriga i vissa utvecklingsperioder, att de ibland kan vara känsliga för vissa smaker och konsistenser eller att det handlar om makt, att barn vill få en ökad bestämmanderätt. Oavsett vad orsaken är så kan det bli en källa för frustration och konflikt, både för barnen och oss. Att se till att våra barn äter är ju kanske den viktigaste uppgiften vi har som förälder. Kommer då frustration och konflikt in i bilden, är det lätt att det blir en ond spiral, där det handlar mindre om maten och mer om att frustrationen skapar mer frustration.

För att minska stress, frustration och oro och istället skapa förtroende och goda relationer så har dietisten Ellyn Satter arbetat fram en ansvarsfördelning kring matvanor som föräldrar och barn kan förhålla sig till.

Ansvarsfördelning för goda matvanor Förälderns ansvar: Bestämmer vad som serveras, när det serveras och var det serveras (till exempel vid köksbordet). Barnets ansvar: Bestämmer om de vill äta av det som bjuds och hur mycket de vill äta.

Ansvarsfördelningen ger oss som föräldrar och våra barn tydliga roller kring mat och matvanor, som vi kan hålla oss till för att inte hamna i några dåliga spiraler. Det gäller bara att hålla i, hålla ut. Barnen kommer att äta när de är hungriga, men det hjälper naturligtvis att alltid ställa fram något litet vi vet att de kommer att äta.

Är det något vi kan vara säkra på som föräldrar så är det att vi kommer att brista. Vi kommer att tappa tålamodet. Vi kommer att skrika. Vi kommer till och med plocka fram vissa av de där hemska beteendena som våra föräldrar använde på oss och som vi lovat oss själva att våra barn inte ska få uppleva.

Men vet du vad. Det är okej! Du är en bra människa, en bra förälder. Du råkar bara göra något fel. Du har hamnat i en cirkel där du upprepar samma mönster. Det är mänskligt! Alla gör det. Alla människor gör fel. Felaktiga handlingar gör oss inte till sämre människor. Och du läser ju denna text för att du vill förändras, göra något åt de där negativa cirklarna.

Om du inte tror mig så läs Good inside av Dr Becky Kennedy. Hon visar hur vi alla är goda på insidan och hur vi genom att förstå det kan bli ansvarsfulla föräldrar. För föräldrar gör fel, det gör vi alla, men som föräldrar behöver vi ta ansvar för våra brister och reparera relationen med våra barn. Genom att ta detta ansvar kommer både vi och våra barn att må bättre.

Du vaknar av att ditt barn har 38 grader. Den där magiska nivån. Hen kommer inte kunna gå till skolan eller förskolan, men du kommer ha ett piggt barn hemma och det kommer kännas som en förskolan hemma hela dagen.

Se det för vad det är. Se det positivt! Ställ in dina planer på jobb och ställ in dig på planer med film, bokläsande, pyssel och vila tillsammans med ditt barn. Kanske kan du ta hand om den där tvätten som var svår att klämma in denna vecka eller kanske du kan sätta upp den där nya hyllan som stått bakom sovrumsdörren i 10 dagar nu. Eller bara låta ditt barn vara sådär litet som ett sjukt barn kan vara.

Din dag har just fått nya möjligheter! En möjlighet att sakta ner. En möjlighet att skrota runt hemma tillsammans med ditt barn. En möjlighet att ge kärlek till någon som behöver det.

För hur många mer sådana här dagar kommer du få egentligen? Om ditt barn är två, tre år så kommer det bli drygt 10-15 dagar i genomsnitt det närmaste året. Sedan minskar det snabbt. Om bara några år kommer ni vara nere vid 7-8 dagar och sedan 5-6 dagar. På ett år! Och sedan kommer dagen, då du inte kommer ha denna typ av dagar längre. Du kommer inte längre ställa in din dag, för att ta hand om ditt barn. Ditt barn har blivit stor nog att ta hand om sig själv. Det kommer att komma snabbare än vad du tror.

Det finns få saker som på ett så naturligt sätt lockar fram barnet inom oss som naturen. En snöfylld pulkabacke, en slänt fylld med vitsippor i vårsolen, en vältempererad sjö under en varm sommardag eller högar av löv om hösten. De kan nästan på ett magiskt sätt locka fram barnet inom oss, få oss att hänföras i leken.

Det du behöver göra är att låta dem göra sitt jobb, låta dem hänföra dig tillsammans med dina barn. Ta dig ut i pulkabacken (gärna redan innan jobbet – ta en omväg på vägen till förskolan). Spring eller swischa ner på en cykel för de ljusgröna slänterna om våren. Bada. Sparka, kasta eller varför inte släng dig i lövhögen precis som våra barn. Vem har någonsin ångrat att de låtit sig hänföras av naturen?

Våra barn är goda på insidan. Visst kan de hitta på hyss och visst kan det kännas som att de gör saker bara för att jävlas med oss. Men i grunden vet vi att de är goda, att de gör sitt bästa för att navigera denna värld. Vi vet det, inte bara när de kryper upp i vår famn eller när vi ser glöden i deras ögon då de vill berätta något för oss. Vi vet det också efter att sammanbrottet eller bråket har lagt sig och kvar finns ett lite barn som känner sig förvirrat och ibland missförstått.

Med vetskapen om att våra barn är goda, att de inte bara jävlas med oss bara för att, kan vi handla och tolka våra barns handlingar genom denna lins. För om de är goda så förtjänar de också den mest generösa tolkningen vi kan ge dem. Det betyder inte att de gjort rätt eller att vi inte ska prata med dem om vad de gjort fel, men sättet vi pratar med dem om skiftar och det gör även innehållet.

Helt plötsligt kan den där jobbiga lämningen på förskolan bli en signal för att “du lämnar mig här, jag är inte redo för det”, trotset kring middagsbordet kan vara ett uttryck för maktlösheten (och hungern) barn kan känna kring middagstider och det där storbråket innan läggning kan vara tröttheten som slagit till tidigare än vi trott. För detta hjälper inte tjat. För detta hjälper inte att sätta hårt mot hårt. Det som hjälper är att se ditt barn och dess känslor.

Vi alla känner en massa känslor och ibland har vi svårt att navigera och hantera dem, speciellt när vi som barn inte har så mycket erfarenhet att känna en viss typ av känsla. Att då erkänna att den finns där och sedan försöka hjälpa barnet hantera känslorna för att nå trygghet är ett sätt framåt. Ett sätt är att sätta ord på känslan – “jag vet att det kan kännas tokigt i magen att bli lämnad på förskolan. Ska vi gå tillsammans till Nikolas prata med honom om att det är kämpigt idag”. Ett annat sätt, som vid tröttheten på kvällen, kan vara att ledsaga barnet genom en tydlig rutin.

Så även om det ibland kan kännas som att vi har små monster som bara vill pina oss så vet vi att de är goda på insidan. Och denna godhet förtjänar en generös tolkning, det är vi som föräldrar, skyldiga våra barn.

Det är lätt att gå upp i sig. Skrolla på mobilen, låta sig försjunkas i den där boken, hitta fokus i matlagningen eller skärma av i löpspåret. Vi alla gör det. Även våra barn. De försvinner i leken, hittar lugnet i pysslet eller blir som i trans av den där sagan.

Ändå blir vi förvånade, ibland arga när detta sker. Alltså, när barnen försvinna in i sig själv. Hoppar i sängen istället för att borsta tänderna. Drar fram hela utklädningslådan när vi strax ska gå hemifrån. Bara ett avsnitt till.

Gunilla Bergström fångar detta fint i sin bok Raska på, Alfons Åberg!. Alfons som bara måste klä på sin docka, laga leksaksbilen, läsa en bok och hämta tidningen, just precis när frukosten är färdig och pappa tycker att de har bråttom till förskolan. Pappa blir tokig, frustrerad, arg för att Alfons inte kan fokusera, inte bryr sig om hans dag och hans pressade schema. Han ropar och skriker. Och sedan, sedan checkar han ut själv med morgontidningen. Hur tar Alfons det? Jo, han skrattar. Kanske för att han vet hur lätt det är att gå upp i leken, gå upp i det som är viktigt för just mig. Så istället för att bli arg eller ledsen, så tycker han att det är kul att pappa beter sig precis på samma sätt som han själv precis gjorde.

Nästa gång ditt barn försvinner in i leken, när du tycker att ska raska på, så testa istället att vara lite mer som Alfons. Skratta. Tänk att även du kan vara störig. Och kliv in i deras lek, och kom ut tillsammans därifrån lite gladare.

Vi vet alla att det kommer att hända förr eller senare. Våra barn kommer att bli sjuka. Vi kommer behöva vara hemma och vabba. När de är yngre så kommer det ske oftare och när de blir äldre sker detta mer sällan. Att i februari bli förvånad när din 3-åring vaknar upp med feber är naivt. Så varför planerar vi inte för detta?

Vad ska du då göra?

• Skapa ett system för hur vabben ska hanteras, så att du kan planera efter det.
• Planera för att du behöver vabba, framför allt om du har barn på förskolan.
• Se till att efter nyår och efter semestern ha fyllt på badrumsskåpet med febernedsättande, näsdukar och sådana där plastpluppar till örontermometern. Mitt i vabbandet ska du inte också behöva springa till apoteket.

Det finns en anledning till att februari kallas för vabuari. Det är nämligen i särklass den vanligaste månaden då vi vabbar, men hela perioden januari till april bör vi planera för att behöva vabba. Det är också vanligt att vabben ökar igen när förskolorna eller skolorna startar för hösten, och i oktober eller november bör du nog räkna med ett antal dagar.

Men tappa inte modet. Ju äldre dina barn blir desto mindre kommer du att vara hemma. Flest vabbdagar används under förskoleåren, men det är redan stor skillnad på att ha en två- eller treåring mot en femåring. I genomsnitt vabbar vi nämligen 12-13 dagar när vårt barn är två år. Sedan sjunker genomsnittet år för år. När barnen har börjat skolan vabbar vi i genomsnitt 4-6 dagar. Se bara på diagrammet nedan, som visar hur många dagar vi vabbar både per barn i befolkningen och per barn för de som vabbar (jag presenterar båda för vobbandet och väldigt sjuka barn påverkar genomsnitten en del).

Genomsnittligt antalet vabbdagar per barn för barn mellan 2-11 år, år 2024. Källa: Försäkringskassan

Så nu när januari har börjat, nu när du har gått tillbaka till jobbet och börjat planera den närmaste tiden, då är det också dags att planera för vabben. För vi vet att den kommer att komma, men med luft i schemat kan det kanske bli en rätt mysig dag med den där sjuklingen som du älskar.

De vill inte klä på sig, inte borsta tänderna. Att gå på toaletten innan vi ska ge oss iväg kan vara ett Everest i sig självt. Och just när vi ska gå, så börjar de leka en ny lek eller drar fram hela utklädningslådan.

Men stopp! Vi kan också vända på perspektivet och se allt detta störiga från barnens blick på det vi vuxna vill göra eller vill få gjort. Då är det vi föräldrar som är de störiga.

Vi stör barnen mitt uppe i deras lek, för nu är det mat. Vi stör deras kreativa pyssel och kräver att de istället ska klä på sig. Vi stör deras mysiga lässtund för att det är dags att sova. När vi tränger oss på med allt som är viktigt för oss, allt vi tycker är viktigt för dem, så är det faktiskt vi som stör. För vi tar oss ju ofta rätten att sätta tempot, att låta vårt schema styra även barnen.

Vissa saker är naturligtvis viktiga. Att få mat i magen innan vi alla bryter ihop och att gå upp ur vattnet eller in från snöhögen när läpparna är knallblå är viktigt. Men handen på hjärtat, hur många gånger stör vi inte våra barn varje dag med saker som kan vänta eller saker som är totalt oviktiga?

Alla väljer ju inte att bli föräldrar till sina barn. Vissa ignorerar, vissa är aggressiva och vissa är till och med fysiska. Men som vi tidigare har sagt så är det aldrig för sent att reparera, att välja att bli den föräldern du skulle ha blivit. Det kommer bara ta längre tid och kräva mer kraft.

Édouard Louis skriver vackert om detta i sin bok Vem dödade min far. Att välja att till slut bli en far till sin son. Att efter år av frånvaro, missbruk och våld reparera sin relation. Han skriver:

“Vi har talats vid, länge, vi har förklarat oss för varandra, jag har klandrat den du var under min barndom, för din hårdhet, din tystnad, uppträdanden som jag nyss har beskrivit, och du har lyssnat på mig. Och jag har lyssnat på dig. Du som hela ditt liv har upprepat att Frankrikes problem beror på utlänningarna och de homosexuella, du ber mig berätta för dig om mannen jag älskar. Du köper det jag skriver, du ger bort dem till folk du känner. Du förändras nästan över en natt, en vän till mig säger att det är barnen som påverkar sina föräldrar och inte tvärt om.”

Det är aldrig för sent, men det kräver handling. Genom handling, genom omsorg blir vi någon annan. En förälder.