Föräldraskapandet

Vi vill ha tålmodiga barn. Barn som är snälla men som inte blir nedtryckta av andra. Kloka och modiga barn. Vi vill nog alla ha barn som kan klara sig själva och som hittar sina egna vägar här i livet.

Samtidigt suckar vi när vi hör “jag kan själv” eller ”får jag hjälpa till”. Och hur många salamikorvar, tubsockar och lotter har vi inte köpt för barnens klassresor eller idrottslag. Hur många gånger har vi inte stått där på kvällen och packat deras saker. Vi bär deras ryggsäckar och röjer undan efter dem. För att det går snabbare eller det blir som vi vill. Och för att vi inte orkar tjata eller höra tjatet.

Men vill vi ha tålmodiga barn så måste vi visa dem tålamod. Vi måste heja på dem och se dem misslyckas. Det måste få ta tid för det är det som bygger tålamodets erfarenhet. På samma sätt behöver vi låta barnen göra saker själva om vi vill ha barn som klarar sig själva. Vi behöver låta dem bära sin ryggsäck även om det är jobbigt för dem och det tar emot inom oss. De behöver ta ansvar för sig själva och vi behöver låta dem göra det. Det kommer innebära glömda gympapåsar, missfärgade eller krympta kläder och överkokt pasta. Men det är okej, det är denna typ av misstag som bygger erfarenheten som gör att de kommer klara sig själva.

Och det kanske svåraste och viktigaste av allt. Om vi vill ha kloka barn som hittar sina egna vägar i livet så måste vi låta dem gå. Vi måste undan för undan låta dem söka sina egna vägar tills dem är redo att själva gå vilse. För vi måste faktiskt låta dem gå vilse, men vi måste också försäkra dem om att det alltid kommer finnas en trygg plats hemma hos oss om de behöver vila en stund under sitt sökande.