Vi har alla varit där. Sena kvällar. Chips till middag. Vaknat sent och försovit oss. Det var en härlig tid, en tid då vi kunde göra vad vi ville. Vi hade få åtaganden och lite ansvar.
Sedan förändrades allt. Sena kvällar blev tidiga mornar. Chipsen blev till flaskor som sedan blev till majs, ärtor eller broccoli, som sedan blev till makaroner. Vår tid är inte längre vår, den är deras. Ibland saknar vi friheten i vårt tidigare liv. Ibland vill vi ha den tillbaka, men vi vet att det livet var så mycket mindre, att vi nu har så mycket mer. Att vi gått från solitärer till en familj där vi bär varandra.
Fredrik Backman skriver fint om detta i boken Saker min son behöver veta om världen. Om att gå från att enbart bry sig om sig själv till att få en långt större och viktigare uppgift, att ge kärlek och omsorg till sina barn. Han skriver:
“När du föddes var det som om någon kolsyrade luften i mina lungor. Som om du blåste bubblor i mitt blod med ett sugrör. Hela mitt liv handlade uteslutande om mig i tjugofem år och sedan kom din mamma och sedan kom du och nu vaknar jag mitt i natten flera gånger i veckan och måste gå upp för att kontrollera att ni andas båda två innan jag kan somna om.”
Så även om vi ibland längtar tillbaka, även om vi ibland funderar på varför vi gjorde det här valet så är svaret innerst inne alltid där. För att livet är roligare med kolsyrad luft i lungorna. För att våra barn gör oss till bättre människor. För att kärleken vi öser över dem alltid kommer vara större än kärleken vi kan ge oss själva.
Våra barn försöker nästan alltid tala med oss. De talar med oss genom språket. Genom tystnaden. Genom skrik och gråt och trots. På alla sätt de kan försöker de tala med oss. Det vi behöver göra är att lyssna på vad de försöker säga och förstå det de menar.
Vi har pratat om att våra barn är goda. Även om det ibland känns som att de gör vissa saker för att jävlas med oss, så vet vi innerst inne att det inte är så och att de är goda på insidan. Vi vet att det där trotset är ett rop på uppmärksamhet eller hjälp med sin osäkerhet. Vi vet att även om de har blivit stora så behöver de ibland få vara små, speciellt när de översvämmas av en känslostorm. Allt detta är en del av deras vokabulär, och vi behöver förstå det när vi möter deras beteenden.
Eftersom våra barn är goda och delar av deras språk är trots, skrik eller ignorans, så behöver vi möta dem med våra mest generösa tolkningar av situationen vi befinner oss i. Om vi sväljer betet så är det kört. Vi kommer fastna i en loop där vi triggar varandra längre och längre ifrån förståelse.
Så, när vi ser, hör, känner att vårt barn försöker säga oss något, fundera på vad de försöker säga. Vilken är den mest generösa tolkningen av deras beteende? Vi behöver ge dem den chansen. Och även om vi inte alltid förstår dem rätt, även om det ibland blir fel så är detta det sättet vi lyssnar på våra barn och därmed får en möjlighet att svara dem på rätt sätt. En möjlighet att bygga vidare på vår relation.
Bråk. Tjat. Trots. Konflikter. Sura miner. Skrik. Vi har genomlevt det mesta med våra barn och vi kommer fortsätta att göra det. Det är en del av vår relation, en del av att vara förälder.
När vi är mitt uppe i det så känns det som att allt är deras fel. Men de är tre år eller fem eller nio eller 13 år. Hur hade våra femåriga jag sett på samma situation? Jo, vi hade gjort precis på samma sätt då, som vi gör nu. Vi hade lagt skulden hos någon annan, våra föräldrar. Skillnaden är att vi nu är de vuxna och att det är vi som behöver ta ansvar. Vi måste hitta vägarna framåt. Det är vårt jobb att lirka oss ur situationen så att både vi och våra barn kommer till en bättre plats. En plats där vi kan börja jobba tillsammans igen.
Även om de kan ha gjort något som vi reagerade på så är detta vårt problem som vi måste hitta en lösning på. Problemet ligger inte hos dem. För våra barn är receptiva. De plockar upp vår sinnesstämning, så när vi går upp i varv så gör även de det. När vi blir arga över någonting som de har gjort så är det vi som skapar konflikten. När vi blir arga på dem så eskaleras konflikten och blir till någonting som den inte var innan vi blev arga. För det är vi som är vuxna, de som är barn. Det är vi som ska kunna reglera våra känslor, inte dem. Vårt jobb är att hjälpa dem att lära sig att känslor inte är farliga, att känslor går att hantera. Det är det som vuxna gör.
Så nästa gång vi har en konflikt med våra barn, när de skriker, är sura eller kanske retas, så är det dags för oss att ta ansvar, göra det vi ska. Det kan kännas jobbigt, det kan kännas som att allt är deras fel. Det är okej! Men även om vi tycker att det är deras fel så måste vi komma ihåg att det är vårt problem att lösa, att det är vi som måste leda oss alla framåt. För detta är vår möjlighet att göra det vi ska, att vara den förälder som de behöver.
Det är okej att våra barn har det tråkigt! Som vi tidigare har konstaterat så är det inte vår uppgift att underhålla barnen, få de att ha kul. Deras uppgift är att genom leken pröva sina gränser och på så vis växa fysiskt, socialt och kognitivt. Låter vi dem ha tråkigt så kommer de hitta sätt att ha kul.
Gunilla Bergström skriver om detta i Lycklige Alfons Åberg, där både pappa och Alfons tycker att allt är supertrist nu när julen är över och det snart är dags för jobb och förskola. ”’Varför kan det inte vara roligt jämt’, säger Alfons igen. ‘Jag tycker att man kunde hoppa över dom tråkiga dagarna, och bara leva såna dagar som det händer nåt.’” Men det håller inte Alfons farmor med om, för hon vet hur viktigt det är att ha tråkigt för att kunna ha kul. ”Farmor bara skrattar. ‘Det var det dummaste…’ och så skrattar hon ännu mer. ‘Ja, det var det D-U-M-M-A-S-T-E jag nånsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj! Om det var roligt jämt så visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är lessna! Tråkiga saker finns till, bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.’”
Ja, Alfons farmor hon vet. Det är inte farligt att ha tråkigt, snarare tvärt om. Förutom som farmor säger, att vi måste ha tråkigt för att veta när vi har roligt, så skapar tristessen också ett sug efter att upplösas. Den drar till sig kreativitet och roligheter bara vi låter den göra det, bara vi låter våra barn ha tråkigt. Efter en stund kommer de att sugas in i leken eller boken eller vad det nu än är som de kommer att hitta på.
Så istället för att vi ska lösa våra barns problem genom att se till att de inte har tråkigt, bör vi istället vara inlyssnande föräldrar som ser våra barns känslor. Bekräfta dem i att det är tråkigt och att det är okej. Bekräfta dem i att vi inte kommer att lösa detta åt de. Vi kommer inte sätta på en film eller ett TV-spel, men vi hänger gärna på det de vill hitta på. Ge dem lite tid och utrymme och de kommer att komma tillbaka med den kreativitet som alla barn är födda med. Och det är mycket roligare!
Vi vill att våra barn ska vara snälla. Vi vill att de ska vara modiga och självständiga. Våga hitta sin egen väg. Vi vill att de ska städa och plocka undan. Att de ska läsa och gilla att idrotta eller kanske till och med spela instrument. Vi vill att de ska göra sina läxor och inte sitta framför datorn eller padda. Vi vill att de ska uppföra sig och ha många vänner.
Listan kan göras lång, men det förblir bara en önskelista om inte vi gör vårt jobb. Visst, de kommer att hitta sina intressen och bli bra på sin grej, men vill vi något mer så måste även vi göra jobbet. Vi måste visa dem. Vi måste bana väg för dem.
Vill vi att det ska bli mer än en önskelista måste vi själva vara snälla, modiga och självständiga. Vi måste visa dem hur vi har hittat vår väg i en ständigt förvirrande och föränderlig värld. Vi måste städa, läsa, idrotta och spela instrument. Vi måste lägga ifrån oss telefonen och göra det vi ska – vara närvarande föräldrar. Vi måste uppföra oss och omge oss med våra vänner.
Det är kanske det svåraste som finns: att leva som vi lär. Men barn gör som vi gör, inte som vi säger. För ord är bara ord. Ord är för lätta att uttala, och vill vi få tyngd bakom dem måste vi också leva efter dem. Det är när vi gör det vi säger som vi visar våra barn att det är möjligt, att det är viktigt för oss. Det är då vi visar dem hur det går till.
Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte heller meningen att det ska vara det. Vi ska se till att våra barn får en trygg och säker uppväxt där de kan växa till modiga och självständiga individer. Det är vårt ansvar, vårt jobb.
Ibland går det dock fel. Vi har dåliga dagar och barnen driver oss till en plats där vi inte vill befinna oss, men ibland kommer vi dit. För det är inte alltid lätt att leva med andra, det är inte alltid lätt att leva med barn. Men när går så där dåligt, när allt går fel, är det framför allt inte lätt att leva med sig själv.
Det är okej! Vi är bra som det är. Vi är bra föräldrar som råkat hamna på fel plats, råkat göra fel. Det är mänskligt! Alla gör det. Alla människor gör fel.
Vila i det. Andas.
Sedan är det dags att göra det vi måste göra. Vi måste ta oss tillbaka dit vi vill vara vilket börjar med att vi tar ansvar för vårt beteende. Som vi tidigare sagt är det aldrig för sent att reparera relationen till våra barn. Men hellre nu än sedan! Så ta ytterligare ett andetag och sedan är det dags att vi sätter oss ner med våra barn och gör det vi ska. Tar vårt ansvar som föräldrar.
Vi går hela dagen och är glada. Småsnackar med personer som vi knappt känner. Har överseende med kollegor som kommer för sent eller som kanske inte har förberett sig inför mötet. Kanske behöver vi lösa andras problem eller lyssna på historier som inte alls intresserar oss. Det är inte konstigt att vi är trötta när vi kommer hem. Inte konstigt att vi tappar tålamodet när våra barn vill stanna kvar ute i en snöhög eller hoppa i soffan eller inte borsta tänderna.
Det är inte konstigt att vårt tålamod tryter, för vi har ju bara så mycket. Vi vet alla att måttet till slut kommer att vara rågat och att tålamodet kommer brista. Den stora frågan är varför vi så ofta låter det ske mot våra barn, varför vi har så lite tålamod med just dem och inte alla andra.
För vi beter oss ju helt annorlunda mot våra barn än mot andra i vår omgivning. Vi ställer oss inte och tjatar eller skriker på kollegan som glömt plocka undan efter sig. Vi säger sällan nej till vänner eller folk på jobbet så som vi säger nej till våra barn när de behöver vår hjälp.
Ibland glömmer vi att våra barn är människor med samma utmaningar som alla andra. Det är jobbigt att lära sig nya saker. Det tar emot att göra saker som inte är roliga. Ibland blir vi bara översköljda av våra känslor på ett sätt som vi har svårt att hantera. Så är det för oss, så är det för dem, så är det för alla. Istället för att beskylla våra barn för detta, behöver vi ge dem lika mycket, om inte mer, tålamod än vi ger alla andra. De har ju faktiskt inte hunnit lära sig hantera allt detta än. Och de är våra barn. Vi vill ju egentligen att de alltid ska komma till oss för hjälp. Då måste vi också visa att de är välkomna att komma även fast de gjort fel, även fast det är jobbigt för dem.
Så det är dags att vi ger våra barn det tålamodet som de förtjänar, som de behöver. Ibland måste vi påminna oss om att allt inte är lika självklart för dem, att de behöver lära sig och att vi behöver ge dem det utrymmet. Vi behöver också lära oss att spara på vårt tålamod till kvällen, till när vi spenderar tid med våra barn. Allt för att de ska bygga sitt tålamod. För att de ska vilja komma till oss även senare i livet, inte för att de måste utan för att de vill.
Som vi tidigare har konstaterat behöver vi träna, inte bara för vår skull, utan även för att kunna ta hand om våra barn. Vi tränar kroppen för att den inte ska bli olydig när vi som mest behöver den.
Men som föräldrar behöver vi också träna för att vara starka. En treåring väger någonstans runt 15 kg. En femåring cirka 20 kg. De kan verka stora, men ibland måste de också få vara små. Det är vår uppgift att låta dem vara det, att låta dem känna tryggheten i vår famn efter en lång dag på förskolan, stranden, lekplatsen eller skridskoisen.
Sedan har vi springcyklar, ryggsäckar, pinnar och allt som ska med. Vi har vår egen packning och sedan kanske en matkasse och ett paket som ska plockas upp. En förälder släpar. Visst, även våra barn kan. Men ibland går det bara inte längre. Då är det vår uppgift att lösa.
Det är här någonstans som både vårt sinne och vår kropp måste vara med oss. Att inte ge upp, att ta ett steg i taget. Framåt. Det är därför vi tränar. Det är därför vi efter en hel dag på jobbet, efter hämtning, matlagning, lek och läggning går ner och svingar en kettlebell eller drar på oss löpskorna. För att kunna vara starka. För att kunna ta en treåring i ena armen och en springcykel i den andra. Framåt, hemåt, utan att tappa tålamodet.
“Du behöver ha byxor på dig, det är alldeles för kallt för shorts.”
“Ät dina grönsaker också.”
Ibland känns allt som en kamp. Vi vill en sak och våra barn vill den totala motsatsen. Allt slutar i tjat, bråk och maktkamp om vem som ska bestämma. Detta hör till. Trygga barn utmanar gränserna som är satta. Det är träning i social förmåga. Vad får de och vad får de inte göra? När ska vi reagera?
Till viss del måste vi alltså lära oss att leva med att de inte vill lyssna, lära oss att det är svårt att får de att göra som vi vill. Men det finns andra vägar vi kan gå om vi inte orkar med den ständiga kampen.
En annan väg är att vi faktiskt inte behöver lägga oss i allt som det våra barn gör. Så länge det inte är någon uppenbar risk att de eller andra skadas, så har vi ju alltid möjligheten att inte ha en åsikt om vad våra barn håller på med. För mycket av tjatet och bråken är rotade inom oss. Det är vi som tycker att våra barn ska bete sig på andra sätt och det är vi som fixar saker som redan fungerar. Det finns i vårt huvud, inte i deras. Det är vi som väljer att vända på t-shirtar som kommit in och ut. Vi kan välja annorlunda. Det är vi som väljer att ta fighten om vantarna eller grönsakerna. Vi kan välja annorlunda, för ibland kan vi bara välja att låta det vara som det är. Vi kommer lära oss något av det och det kommer även dem.
Så nästa gång vi känner den där känslan att allt bara är en kamp, att det bara är motstånd i varje sak vi ska göra tillsammans med våra barn, så behöver vi fråga oss själva om vi behöver ha en åsikt, lägga oss i, denna gång. Om svaret är nej, så låt det bara vara.
Vi kommer att misslyckas som föräldrar. Vissa dagar kommer vi vakna upp och vara sura och griniga. Vi kommer att tappa tålamodet. Och efter en stressig dag på jobbet som tagit musten ur oss så är det förståeligt. Det är okej. Att misslyckas som förälder är ett öde som vi måste leva med och lära av.
Eftersom vi alla kommer att misslyckas så är det dock viktigt att vi tar ansvar för våra egna beteenden. När den där känslan av skuld kommer, oavsett om den sköljer över oss eller bara finns där långt bak i huvudet, så behöver vi tolka denna känsla på rätt sätt. Det är vår kropps sätt att meddela oss att det finns en möjlighet att stanna upp, sluta med det vi håller på med och reparera vår relation till våra barn. Den där känslan av skuld är en känsla som ansvarsfulla föräldrar agerar på.
Vi behöver andas för att samla oss och sedan sätta oss bredvid våra barn för att reparera relationen.
Förlåt för att pappa har varit på dåligt humör. Det är inte ditt fel, utan jag har varit trött idag och har haft svårt med mitt tålamod. Jag borde inte avbrutit din lek och inte blivit så arg när du inte ville städa upp dina grejer. Nästa gång jag är så här trött ska jag påminna mig själv om att inget blir bättre för att jag blir frustrerad och att vi ska hjälpas åt att plocka. Då går det ju mycket snabbare så då kan du också leka längre innan vi ska sova.
Nästa gång vi misslyckas, tappar tålamodet, blir arga, så måste vi förstå att detta är en del av föräldraskapet. Vi kommer alla göra det. Efter vi har insett detta gör vi vad vi måste. Vi tar ansvar för vårt beteende, för det är det som föräldrar gör.