Föräldraskapandet

Gör det bara. Gör det nu. Sluta läsa och gör det bara för i morgon kan det vara för sent!

Snön smälter fortare än vad vi tror. Sommaren är kort. Det kan strax börja regna. Barnen kan vakna upp med en förkylning och det kan vi också. Så vi behöver sluta skjuta upp det vi vill göra, speciellt om vi vill göra det tillsammans med våra barn.

Vuxenlivet och föräldraskapet kommer med ansvar och med detta ansvar följer en massa måsten. Gå till jobbet, laga mat, betala räkningar, städa och tvätta. Men vi är också duktiga att hitta på måsten för oss själva. För det är ju inte så att de där dammråttorna kommer att gnaga ett hål i väggen så fort de får chansen eller att internetbanken har stängt när våra barn har somnat. När vi skapar dessa måsten för oss själva är det som att vi vill vara kvar i en bekväm vuxenvärlden, där våra barn inte vill att vi ska vara. Där finns inga pulkabackar eller blöta sandkakor. Inga sensommarbad, spontandanser, glitterpyssel eller vandringar i skenet av en fullmåne. Där finns sådant som vi kan kontrollera, men inget liv, ingen barndom.

Så sluta skrolla, sluta läs. Det är dags att göra det vi så länge har väntat på. Gör det nu!

Att ge sig ut på äventyr med sina barn har en del utmaningar. Det kommer att bli jobbigt. Det där solskenet blir till regn. Våra barn kommer klaga på att de är trötta. Skärmar är alltid mer lockande än att ge sig ut i det okända. Och så kommer den där frustrationen när något inte fungerar som det ska. Det är motståndet som talar. Det där motståndet som försöker hindra oss från att göra det vi vill, försöker hindra oss från att ge oss ut på och slutföra våra äventyr.

“Ett äventyr är att besöka en plats du aldrig har varit på, träffa någon du aldrig tidigare har mött och/eller göra något som du aldrig har gjort förut.”

Vi kommer känna motståndet inom oss. Första steget för att komma ut på äventyr är att vi bekämpar vårt eget motstånd. Att ge oss ut i regnet för att vi vet att alla kommer må bra av det. Att packa och se till att alla har med sig det de behöver, samtidigt som våra barn går runt och är negativa. Peppa och planera samtidigt.

Sedan kommer det stora motståndet. Att få med sig alla andra i familjen, få med oss barnen, ut. Det kräver både pepp och tålamod. Peppen för att motivera och tålamodet för att inte förlora den där geisten som kommer att behövas genom hela äventyret. För motståndet kommer göra allt i sin kraft, allt inom oss och inom våra barn, för att få oss att ge upp.

Men har vi väl tagit oss ut blir det lättare. För varje steg vi tar härifrån, så kommer vi att hänföras allt mer av äventyret. Vi känner hur det flödar inom oss. Plötsligt är barnen upptagna med att klättra på stenar, ställa frågor eller ge sig ut på egna småäventyr. Allt det där om TV, padda eller datorer kommer vara som bortblåst. Visst kommer motståndet fortsätta att göra motstånd, framför allt om vi fryser eller blir hungriga men då är det vårt jobb som föräldrar att lösa problemet, peppa och fortsätta framåt, fortsätta få oss att hänföras av äventyret.

För efter äventyret kommer en härlig känsla att sprida sig inom oss. En känsla av att vi åstadkommit något. Inte bara har vi besökt den där nya platsen eller gjort det där vi aldrig har gjort förut, utan vi har också bevisat för oss själva och våra barn att det där motståndet går att besegra. Och genom att besegra detta motstånd så visar vi, känner vi att något större är möjligt. Det är den känslan vi vill ge våra barn.

Anne Frank skrev i sin dagbok att “papper har mer tålamod än människor”. Och är det någonting vi föräldrar behöver så är det tålamod. Tålamod med oss själva. Tålamod med våra barn. Att därför regelbundet sätta sig med ett papper, en dagbok, hjälper dig förstå ditt barn från andra perspektiv och bli en bättre förälder.

Våra barn retar upp oss. De finner sätt att trycka på de där knapparna som inte borde tryckas på. Det är nästan så att de gör det med flit, att de vill jävlas med oss. Men det finns anledningar. De behöver vår uppmärksamhet. De är nyfikna. De är hungriga och trötta. De gör som vi gör. Att då gå upp i det de gör, låta det ta över även oss hjälper sällan. Istället behöver vi hitta anledningarna bakom det de gör, för att vi ska kunna hjälpa dem rätt. I detta kommer vi dock att göra fel. I sökandet efter anledningar till deras handlingar kommer vi ibland att eskalera konflikten istället för att dämpa den. Och ibland kommer vi bara inte orka.

Det är okej. Vi behöver alla lära. Lära känna våra barn och oss själva i relationen till våra barn. Lära känna våra beteenden. Lära hur vi bäst hjälper våra barn. Och för det behöver vi ibland stanna upp och reflektera över det vi gör.

Att skriva är att tänka. Om vi inte kan formulera våra tankar i ord så har vi nog inte tänkt färdigt. Men genom att sätta sig ner och skriva skapar vi oss ett utrymme för att tänka. Det är detta som gör våra besök i en dagbok till en så kraftfull handling. Att själv få formulera vad vi gör eller hur det som våra barn gör påverkar oss, låter oss stanna kvar i de ögonblicken och tänka tanken fullt ut. Varför gör vi det vi gör? Vad ska vi göra framöver, vad har vi lärt oss? Sedan har ju pappret det där tålamodet. Det låter oss prova våra tankar utan att döma. Det lyssnar till det vi knappt vill erkänna för oss själva. Det ger oss perspektiv, något fast att hålla i när känslorna är uppe i luften. Det ger oss utrymmet att pausa, så att vi sedan kan utföra vårt jobb. Att ge kärlek och omsorg till våra barn.

Snart är det dags! Snart kommer vabuari. Om ni inte redan har det så är det dags att skapa ett system för hur ni ska vabba, för ni kommer troligtvis behöva vara hemma ett par dagar de närmaste månaderna. Och varför inte på förhand bestämma hur ni ska fördela vabben mellan er?

Vi vet att det kommer ske. Vårt barn kommer vakna varm och hängig. Kommer inte vilja ha någon frukost. Att då, utöver Alvedonkurer, samtal till skola eller förskola och försök att få i barnet vatten och lite frukost, också försöka förhandla om vems möten eller “det här måste bara bli gjort” som är viktigast, är bara ett slöseri med allas tid och energi. Om vi istället har gjort upp detta innan så kan vi tillsammans hjälpas åt att lösa kaosmorgonen för att sedan kunna fokusera resten av dagen. Pratar vi om det innan det sker, skapar vi ett system för vabbandet, kan vi också planera för detta på jobbet i förväg så att även detta kan hanteras på ett smidigt sätt.

Här nedan följer två förslag till system för hur ansvaret för vabben kan fördelas jämnt:

Vi vabbar varannan dag Fördel: Vi får en jämn fördelning av vabbandet över tid. Nackdel: Svårare att planera jobbet i förväg.

Vi bestämmer i förväg vilka dagar som är era vabbdagar, till exempel måndag, onsdag och varannan fredag Fördel: Vi kan planera vabbandet på jobbet och vi får en jämnt fördelning av ansvaret Nackdel: Även om ansvaret är jämnt fördelat kan vabbandet bli ojämnt.

Oavsett hur vi gör, oavsett hur vi löser vabben, brukar det alltid vara enklare att sätta upp en plan innan något väl sker. Mitt i kaoset är sällan den bästa stunden för att hitta konstruktiva och, vad som känns som, rättvisa lösningar. Att därför på förhand bestämma hur vi ska lösa detta skapar mindre irritation i en stressad relation och gör att vi kan fokusera på det viktiga, att ge omsorg till ett litet barn.

Ibland är det svårt. Vi fastnar. De hoppar i sängen. Vi ber dem sluta. De springer runt i hela hemmet. Vi säger att det är dags att varva ner, försöker få dem att lugna sig. Men ju mer vi försöker desto mer uppspelta blir de. Till slut lyckas de. De har tryckt på tillräckligt många knappar för att vi ska tappa det.

Paus. Andas! Det är nu vi måste pausa. Säga till dem att du kommer stiga ut en stund för att andas och för att komma ifatt dig själv. Säg att du älskar dem. Sedan går du ut. Andas! Kom ihåg att du är en bra förälder. Om du vill så säg det till dig själv. (Jag är en bra förälder som har det svårt just nu.) Andas! Samla dig. Du vet att ingenting blir bättre av att du tappar det och blir arg. Andas!

Som vi har skrivit om så är våra barn goda på insidan, även om det inte alltid känns så. Detta gör att vi behöver ge dem en chans, ge dem den mest generösa tolkningen av situationen. Är det så att de är övertrötta eller nått ett utvecklingsstadie där de behöver testa gränser eller att det varit en ganska lugn dag idag så att de har överskottsenergi eller försöker de få vår uppmärksamhet? Vi vet egentligen svaret, vi behöver bara ge dem chansen – verkligen se varför de beter sig som de gör. För att kunna göra det så behöver vi kunna behålla lugnet. Vi behöver kunna vara på en plats där vi kan ge dem vår mest generösa tolkning.

Att vara barn (och ibland vuxen) är överväldigande. En värld som ständigt bombarderar dem med intryck. Känslor som är svåra att tolka och än svårare att sätta ord på. I allt detta behöver de oss. Vi behöver finnas där för stöd, vägledning och ibland bara en kram. Att då se sin trygga punkt bryta ihop eller tappa det, speciellt om det är på deras initiativ, är skrämmande, men det kommer att ske. Varje gång det sker behöver vi dock lära oss, försöka se det som en chans att förstå oss själva lite bättre. För vårt mål, målet med föräldraskapet måste vara att vi alltid ska kunna finnas där för våra barn.

-Men åhh… inte kyckling! Det är äckligt! -Mat är inte äckligt och du gillar detta. Förra gången sa du att det var supergott. -Men kyckling är så äckligt!

Vad barn äter eller inte äter kan ibland kännas som en hel vetenskap. Ibland äter de allt som serveras. Ibland ingenting. Ibland kan vi ha frågat förskolan om receptet, följt det till punkt och prickar, för att det ändå inte blir bra. Och ibland är vi världens bästa på att laga mat.

Det finns mängder av saker som detta beror på från att barn är extra hungriga i vissa utvecklingsperioder, att de ibland kan vara känsliga för vissa smaker och konsistenser eller att det handlar om makt, att barn vill få en ökad bestämmanderätt. Oavsett vad orsaken är så kan det bli en källa för frustration och konflikt, både för barnen och oss. Att se till att våra barn äter är ju kanske den viktigaste uppgiften vi har som förälder. Kommer då frustration och konflikt in i bilden, är det lätt att det blir en ond spiral, där det handlar mindre om maten och mer om att frustrationen skapar mer frustration.

För att minska stress, frustration och oro och istället skapa förtroende och goda relationer så har dietisten Ellyn Satter arbetat fram en ansvarsfördelning kring matvanor som föräldrar och barn kan förhålla sig till.

Ansvarsfördelning för goda matvanor Förälderns ansvar: Bestämmer vad som serveras, när det serveras och var det serveras (till exempel vid köksbordet). Barnets ansvar: Bestämmer om de vill äta av det som bjuds och hur mycket de vill äta.

Ansvarsfördelningen ger oss som föräldrar och våra barn tydliga roller kring mat och matvanor, som vi kan hålla oss till för att inte hamna i några dåliga spiraler. Det gäller bara att hålla i, hålla ut. Barnen kommer att äta när de är hungriga, men det hjälper naturligtvis att alltid ställa fram något litet vi vet att de kommer att äta.

Är det något vi kan vara säkra på som föräldrar så är det att vi kommer att brista. Vi kommer att tappa tålamodet. Vi kommer att skrika. Vi kommer till och med plocka fram vissa av de där hemska beteendena som våra föräldrar använde på oss och som vi lovat oss själva att våra barn inte ska få uppleva.

Men vet du vad. Det är okej! Du är en bra människa, en bra förälder. Du råkar bara göra något fel. Du har hamnat i en cirkel där du upprepar samma mönster. Det är mänskligt! Alla gör det. Alla människor gör fel. Felaktiga handlingar gör oss inte till sämre människor. Och du läser ju denna text för att du vill förändras, göra något åt de där negativa cirklarna.

Om du inte tror mig så läs Good inside av Dr Becky Kennedy. Hon visar hur vi alla är goda på insidan och hur vi genom att förstå det kan bli ansvarsfulla föräldrar. För föräldrar gör fel, det gör vi alla, men som föräldrar behöver vi ta ansvar för våra brister och reparera relationen med våra barn. Genom att ta detta ansvar kommer både vi och våra barn att må bättre.

Du vaknar av att ditt barn har 38 grader. Den där magiska nivån. Hen kommer inte kunna gå till skolan eller förskolan, men du kommer ha ett piggt barn hemma och det kommer kännas som en förskolan hemma hela dagen.

Se det för vad det är. Se det positivt! Ställ in dina planer på jobb och ställ in dig på planer med film, bokläsande, pyssel och vila tillsammans med ditt barn. Kanske kan du ta hand om den där tvätten som var svår att klämma in denna vecka eller kanske du kan sätta upp den där nya hyllan som stått bakom sovrumsdörren i 10 dagar nu. Eller bara låta ditt barn vara sådär litet som ett sjukt barn kan vara.

Din dag har just fått nya möjligheter! En möjlighet att sakta ner. En möjlighet att skrota runt hemma tillsammans med ditt barn. En möjlighet att ge kärlek till någon som behöver det.

För hur många mer sådana här dagar kommer du få egentligen? Om ditt barn är två, tre år så kommer det bli drygt 10-15 dagar i genomsnitt det närmaste året. Sedan minskar det snabbt. Om bara några år kommer ni vara nere vid 7-8 dagar och sedan 5-6 dagar. På ett år! Och sedan kommer dagen, då du inte kommer ha denna typ av dagar längre. Du kommer inte längre ställa in din dag, för att ta hand om ditt barn. Ditt barn har blivit stor nog att ta hand om sig själv. Det kommer att komma snabbare än vad du tror.

Det finns få saker som på ett så naturligt sätt lockar fram barnet inom oss som naturen. En snöfylld pulkabacke, en slänt fylld med vitsippor i vårsolen, en vältempererad sjö under en varm sommardag eller högar av löv om hösten. De kan nästan på ett magiskt sätt locka fram barnet inom oss, få oss att hänföras i leken.

Det du behöver göra är att låta dem göra sitt jobb, låta dem hänföra dig tillsammans med dina barn. Ta dig ut i pulkabacken (gärna redan innan jobbet – ta en omväg på vägen till förskolan). Spring eller swischa ner på en cykel för de ljusgröna slänterna om våren. Bada. Sparka, kasta eller varför inte släng dig i lövhögen precis som våra barn. Vem har någonsin ångrat att de låtit sig hänföras av naturen?

Våra barn är goda på insidan. Visst kan de hitta på hyss och visst kan det kännas som att de gör saker bara för att jävlas med oss. Men i grunden vet vi att de är goda, att de gör sitt bästa för att navigera denna värld. Vi vet det, inte bara när de kryper upp i vår famn eller när vi ser glöden i deras ögon då de vill berätta något för oss. Vi vet det också efter att sammanbrottet eller bråket har lagt sig och kvar finns ett lite barn som känner sig förvirrat och ibland missförstått.

Med vetskapen om att våra barn är goda, att de inte bara jävlas med oss bara för att, kan vi handla och tolka våra barns handlingar genom denna lins. För om de är goda så förtjänar de också den mest generösa tolkningen vi kan ge dem. Det betyder inte att de gjort rätt eller att vi inte ska prata med dem om vad de gjort fel, men sättet vi pratar med dem om skiftar och det gör även innehållet.

Helt plötsligt kan den där jobbiga lämningen på förskolan bli en signal för att “du lämnar mig här, jag är inte redo för det”, trotset kring middagsbordet kan vara ett uttryck för maktlösheten (och hungern) barn kan känna kring middagstider och det där storbråket innan läggning kan vara tröttheten som slagit till tidigare än vi trott. För detta hjälper inte tjat. För detta hjälper inte att sätta hårt mot hårt. Det som hjälper är att se ditt barn och dess känslor.

Vi alla känner en massa känslor och ibland har vi svårt att navigera och hantera dem, speciellt när vi som barn inte har så mycket erfarenhet att känna en viss typ av känsla. Att då erkänna att den finns där och sedan försöka hjälpa barnet hantera känslorna för att nå trygghet är ett sätt framåt. Ett sätt är att sätta ord på känslan – “jag vet att det kan kännas tokigt i magen att bli lämnad på förskolan. Ska vi gå tillsammans till Nikolas prata med honom om att det är kämpigt idag”. Ett annat sätt, som vid tröttheten på kvällen, kan vara att ledsaga barnet genom en tydlig rutin.

Så även om det ibland kan kännas som att vi har små monster som bara vill pina oss så vet vi att de är goda på insidan. Och denna godhet förtjänar en generös tolkning, det är vi som föräldrar, skyldiga våra barn.