Föräldraskapandet

Vi intalar oss att vi är oumbärliga, att de inte kommer att klara sig utan vårt bidrag. Att vi måste gå på det där mötet för att vi kommer vi att missa något viktigt. Inte för vår skulle, utan för projektets eller uppdraget eller arbetsgruppen. Vi intalar oss att det inte går att ställa in eller skjuta upp. Tror vi att vi är oersättliga, att verksamheten skulle stanna om inte vi var där? Vi visar i alla fall på alla sätt utom verbalt, för vi skulle aldrig våga säga det till oss själva, att detta, detta med jobb, är det viktigaste vi har. Men det är det inte!

Ibland kanske det också stämmer. En deadline missas och ett möte ställs in. Verksamheten stannar, en stund och sedan startar allt upp igen. Business as usual, med eller utan oss. Och för vad? För att vi inte kunde slita oss när vårt barn var sjukt eller när det var planeringsdag eller lov. För att vi tror att någon ska ta illa vid sig, att vi ska tappa ansiktet. För att vi tror att någon annan är viktigare för oss än dem, våra barn.

Till viss del har vi ju rätt, vi måste bara byta perspektiv. För vi är oumbärliga. Vi är oersättliga och de skulle inte klara sig utan oss förrän de faktiskt gör det och då är det för sent. För våra barn är vi allt. Men till dem säger vi att det att det finns viktigare saker, saker som vi bara måste göra. Naturligtvis måste vi ge dem tak över huvudet och mat på bordet. Men det är inte därför vi skuffar undan dem, vi gör det för att det är möjligt, för att det i stunden är enklare än alternativet. Bara denna gången.

En gång kanske inte är någon gång, men två gånger är definitivt en gong-gong. En gong-gong som bör få oss att tänka, byta perspektiv och fundera kring våra prioriteringar, att prioritera dem som behöver oss mest. Våra barn.