Föräldraskapandet

Vi kan inte skydda våra barn från livets alla faror. Inte ens om vi försökte så skulle det vara möjligt. Farorna är alldeles för många och barn är alldeles för kreativa. På många sätt är det deras uppgift att utmana livets faror. Därför måste vi guida dem genom dessa faror. Vi måste få dem att förstå risk och övervinna rädslor, förstå sina gränser och när de ska utmanas. Annars kommer de göra det själva när vi inte är med.

Emma Adbåge skriver fint om detta i Gropen, en bok om barn som älskar att leka i en grop som lärarna på skolan hatar. Lärarna vill avskärma barnen från riskerna i gropen, för där kan de ramla och slå sig. ”En gång ramlade jag och slog mig, säger jag. Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och landade på mig istället för på tjockmattan.” Men det hjälper inte att barnen kan och vill. Och att barnen förstår att det som är roligt, det som hela deras kroppar säger att de måste göra också är läskigt, svårt och att man ibland slår sig. För när Vibeke ramlar så förbjuds gropen. Men så hittar barnen kanten. Och när lärarna sedan ser till att både gropen och kanten försvinner. Att det bara är platt och rakt. Då hittar de nya vägar som leder dem till högen.

De kommer ramla och de kommer att slå sig. Skrapsår hör till barndomen och sommarbenen vittnar om lycka. Oavsett vad vi gör kommer de hitta nya sätt att utmana sig, att genom leken utsätta sig för risker. Det är det som är lekens uppgift. Det är det som är barndom. Så nästa gång vi känner den där rädslan i magen, rädslan som säger att vi måste skydda våra barn, så tänk på att skyddet också är en avskärmning. En avskärmning mot allt som är kul, mot leken, mot barndomen.