Föräldraskapandet

Ett av de största stegen ut i det okända (leap of faith) som vi som människor kan göra är att bli förälder. Vi vet inte hur det kommer bli, vem våra barn kommer bli eller ens vem vi som föräldrar kommer bli. Ändå tar så många steget, och än fler vill göra det. För föräldraskapet är så djupt mänskligt.

Genom att bli förälder, genom att varje morgon vakna och axla ansvaret för en person som är i behov av vår omsorg, blir vi fundamentalt andra människor. Visst, vi kommer troligtvis fortfarande gilla chips mer än godis, älska vissa artister eller vilja springa till jobbet. Men handling för handling, genom omsorgen till barnen, så offras delar av dem vi var, för att vi ska kunna bli dem vi är ämnade att bli. Föräldrar som älskar sina barn.

Det kan låta skrämmande. Det är skrämmande ibland. Det är okej. Vi vet inte alltid vad vi gör eller vad vi förväntas göra. Det är okej. Ibland kan vi till och med ångra oss. Det är okej, även om just det inte är möjligt. För den enda vägen som vi kan ta är framåt.

Förändringar kan vara skrämmande, men bara om vi väljer att se det som skrämmande. Det kan också vara något helt annat. För istället för att fokusera på det vi inte kan, så kan vi fokusera på utmaningen att lära oss något nytt. Istället för att fokusera på de tidiga morgnarna, gråten, trotset eller gallskriket, så kan vi se det fina, roliga och kärleksfulla.

För vägen är framåt, genom det härliga, genom det kärleksfulla. Men vi måste också gå igenom det jobbiga och skrämmande. Steg för steg, handling för handling genom utmaningen. Det är detta som gör oss till föräldrar och samtidigt detta som får oss att växa. Som får oss att bli bättre människor. Människor som pausar sina behov för att fokusera på någon annan. Som ger omsorg. Empatiska och inkännande människor, föräldrar.