Föräldraskapandet

Föräldraskapet handlar om något som är större än oss själva. Vi hänger oss till en annan person. Frivilligt. Vi ger upp delar av oss själva för att ge omsorg till våra barn. Och när vi gör detta, när vi osjälviskt tar hand om en annan människa, så är det som att livet får en riktning, en djupare mening.

Chimamanda Ngozi Adichie skriver vackert om detta i sin bok Drömräkning. Hon skriver om hur våra barn förvandlar oss, hur de gör oss till bättre, mer osjälviska människor. Hon skriver om hur vi skulle dö för våra barn, ge dem allt, samtidigt som de gör gör livet värt att leva. Hon skriver:

“De orden: hennes son. Han var hennes son. Han var hennes. Hon hade fött honom och hon hade ansvar för honom; han kände henne redan och rörde blint ansiktet mot hennes bröst. Sökreflex, kallades det. Hur visste nyfödda barn att de skulle göra så? Han var hennes och hans pyttesmå genomskinliga armar låg kärt mot hennes hud. Han var hennes. Hon skulle dö för honom. Hon tänkte detta med ny förundran eftersom hon visste att det var sant; något som aldrig hade varit sant i hennes liv var nu plötsligt sant. Hon skulle dö för honom. Ett nytt sug i bröstet, fullständigt främmande; den intensiva viljan att leva, att hålla sig vid liv för någon annan än sig själv.”

För det är paradoxalt nog den osjälviska akten av att ge omsorg till våra barn, att ge upp delar av oss själva, som ger oss en ny, kraftfullare mening med livet. Att, som Adichie skriver, vi får en intensiv vilja att leva, en vilja att se våra barn växa och utvecklas. Denna intensiva vilja föds ur omsorgen – det är den som gör oss till föräldrar.