Föräldraskapandet

Det finns få saker som är så häftiga som att upptäcka världen tillsammans med våra barn. Och med dem finns det alltid något att upptäcka, något nytt äventyr att ge sig ut på.

Det börjar tidigt. Ett löv som fladdrar i vinden eller en myra som kryper på marken. Fascinationen är total. När våra barn är riktigt små är allt ett äventyr. Det är detta som vidgar deras vyer.

Sedan kommer en första tältnatt, att få rida på en häst eller åka rulltrappa själv. Det kan ibland vara svårt för oss att föreställa oss vad äventyret är och kan vara, att det behövs så lite. Det är därför det är så viktigt att vi låter oss hänföras av deras värld, den de vill upptäcka, och inte blir kvar i vår. För även vi vet ju att ledstänger måste glidas på och kantstenar finns där för att balanseras på.

Därefter följer fler äventyr, fler sätt att upptäcka världen. Lära sig cykla och simma, göra upp eld och tälja, eller att bråka med kompisar och lära sig interagera socialt med andra. För att våga detta måste de känna vårt stöd, att vi finns där när de faller, skär sig eller när de gjort så att kompisen blir ledsen. Att vi låter dem göra det, låter dem ta de riskerna som behöver tas för att upptäcka världen och förstå hur den fungerar.

För vi bär på en så stark instinkt. Den där känslan som säger nej, var försiktig, gör inte så. Vi vill till varje pris skydda dem, men vi vet också att när vi gör det så skyddar vi dem även från de lärdomar som de själva måste dra. Att vårt skydd också kan bli ett hinder, inte bara från det som är farligt utan ett skydd från livet.

Det är därför äventyret är både så fint och så utmanande. Vi ser dem växa, men ibland sätter vi hjärtat i halsgropen. Och så måste det vara. Det är det som gör föräldraskapet så vackert.