Run Forest, run!
Run Forest, run! Spring Uje, spring!
Det är något djupt mänskligt att springa. Steg för steg. Bara fortsätt. Framåt!
Efter att våra barn lärt sig gå så finns det knappt något stopp på dem. De springer och snabbt ska det gå. Och det borde även vi göra. Utan musik, utan distraktion. Låta oss uppslukas i rytmen av vår egen andning.
Lydia Sandgren skriver i boken Samlade verk att det finns två lärdomar från löpning: att man inte kan vara olycklig när man springer och att man alltid orkar lite till. Detta var själva löpningens essens. Och visst stämmer det. Efter att vi kommit över den första puckeln, kommit in i lunken, så kommer vi till en fas där vi bara mår bra. En fas som vi vill fortsätta att vara i. En plats för bara oss, där vi växer.
Det är också därför vi som föräldrar ska springa. För i löpningen får vi en plats bara för oss själva. En plats där vi kan må bra. En plats där vi blir bättre och bättre på det vi gör.
Fortsätter vi kommer vi till slut se att detta inte bara gäller löpning. Det kommer hända i omsorg eller lek eller skratt med våra barn. Ger vi dem så kommer de ge oss lite mera ork. För precis som att vi måste över puckeln i löpningen måste vi det i slutet av dagen vid matlagning, lek och nattning också. Men gör vi det så händer något fantastiskt. Vi kommer till en plats tillsammans med våra barn som vi inte vill lämna.