Föräldraskapandet

Ibland känns det bara orättvist. Vi gör allting rätt. Har en härlig dag i solen. Bjuder på glass, kanske en pizza till middag och har en härlig kväll. Men sedan börjar det. Hoppandet i sängen eller tjafsandet om tandborstningen, förhandlingsförsök och bråk. De börjar trycka på alla knappar för att få oss ur balans och till slut så lyckas de.

Men det är inte deras fel att vi inte lyckas hålla oss lugna. Som vi har skrivit tidigare kan vi vända på perspektiven. Kanske ser vi att våra barn har haft en kul och maxad dag som vi nu abrupt vill avsluta. Att vi tar oss rätten att försöka avsluta något som de vill ska fortsätta, en härlig dag med oss. Och de formligen skriker ju ut att låta dem fortsätta ha det härligt.

För innerst inne vet vi att våra barn är goda, att de inte bara jävlas med oss bara för att. Vi vet också att de förtjänar bättre än att vi snäser eller blir arga på dem för att de inte gör som vi vill. Att de förtjänar den mest generösa tolkningen vi kan ge dem.

Så när vi känner den där känslan av orättvisa, att det inte blev som vi hade tänkt oss, så är det ett tecken till oss att agera. Troligtvis har vi redan börjat bli på dåligt humör, så det är dags att lyfta blicken och bygga på, snarare än rasera den goda stämningen vi har haft med våra barn. Det är dags att sätta oss ner tillsammans med dem och berätta hur roligt vi har haft. Att lugnt och stilla tänka tillbaka på dagen, kanske prata om vad vi ska hitta på i morgon.

För vägen framåt är inte vår väg, utan den måste vi hitta tillsammans med dem. Och då kan vi behöva ta, vad som för oss känns som några omvägar, låta dem komma ikapp oss, innan vi tar fram den där boken och börjar den verkliga kvällsrutinen.